Att tala med barn om Gud

Foto: Aline Dassel/pixabay.com

Text: Mirva Sandén och Helena Salenius

Som vuxen kan man bli ställd inför barns raka och gränslösa tankar om Gud. Barnen lever intensivt och rör sig fritt mellan olika tankevärldar. Deras frågor och tankar kan uppkomma i vilken vardaglig situation som helst. Är vi beredda?

Vår kollega hade nyligen födelsedag. Hans 5- åriga son frågade: “Pappa, när du dör och far till himlen, vad vill du då vara?” Pappan kastade frågan tillbaka till barnet, som svarade “kanske Gud”.

Varför lära barn tala om Gud?

I Kyrkans fostran 2030 lyfter man fram tanken att barn inte behöver läras att tro på Gud, men att de ska få lära sig hur man kommunicerar sin upplevelse av Gud. Tanken är att den som växer in i en religiös tradition har bättre förutsättningar att förstå människor med olika åskådningar. På samma sätt som modersmålet öppnar möjligheter att lära sig andra språk ger de religiösa orden möjligheter att prata om det andliga och det heliga. Barn kan uppleva det andliga redan innan de har ord, men de behöver via de vuxna få ord för att tala om sina upplevelser. Den religiösa språkvärlden är starkt förbunden med handlingar. Att leva i en tradition innebär att leva i en språkvärld där ord och handling kopplas ihop.

I Norden idag talar man mycket sällan om Gud. Många föräldrar väljer medvetet att inte tala om religiösa frågor för att barnet senare ska kunna “välja själv”. Andra föräldrar har inga egna upplevelser av Gud och trosfrågor och saknar därför ett språk för det. Biskopen i Västerås stift, Mikael Mogren kommenterar detta: “Men det är lätt att inse riskerna med ett samhälle där det religiösa hemspråket har tystnat. Och det är inte som att det språk man får istället är neutralt. Det har sina egna utgångspunkter och sina egna antaganden. Det har också sina egna svagheter. Ett samhälle präglat av det religiösa språkets tystnad är mera mottagligt för marknadens trender och kan sakna förankring när det ryster i skyddsnäten” säger Mogren. Att man saknar religiöst språk och ord för sina upplevelser av det heliga och gudomliga leder lätt till att barnens bild av Gud blir förvirrande och förvrängd.

Hur tala med barn och unga om Gud?

En annan aktuell och relevant fråga är hur man kan tala om Gud med barn. Mikael Mogren berättar om hur den australiensiska serietecknaren Michael Leunig lärde sig vad ordet ”Gud” betyder. Leunig har berättat att hans bild av Gud utvecklades när han som barn såg sina föräldrar vandra omkring i trädgården eller i huset. Hans far kunde förtvivlat säga: ’Var i Guds namn är den där förbaskade hammaren?’ varpå hans mor kunde svara: ’Det vet bara Gud’. Leunig sammanfattar: “Det mystiska ordet ’Gud’ går rakt genom hjärnan och lagras i benen, där det stannar för evigt.”

Ett liknande fall i vårt eget stift fick vi i december 2021 då det på Åland var diskussion om huruvida man kan använda ordet “Gud” på dagis eller inte. Kyrkoherde Stefan Äng som var med i diskussionen konstaterade att “jag tycker att det ändå är märkligt att mina barn lärt sig att säga ‘Oh my God’ och ‘Herre Gud’ på dagis, som för en del faktiskt är respektlösa sätt att använda ordet Gud, medan det inte är okej att använda ordet Gud på ett vördnadsfullt sätt”. Citatet ger inte en korrekt helhetsbild av den ifrågavarande diskussionen, men lyfter upp den mycket relevanta frågan om hur och i vilka sammanhang man kan använda ordet “Gud”.

Det sätt på vilket vuxna använder ordet “Gud” påverkar naturligtvis barnens gudsbild. Det är lätt att förstå att ogenomtänkta utrop som “Herre Gud” i olika sammanhang formar barnens gudsbild, speciellt om det är den enda kontakten med ordet “Gud” de får.

“Stillhet, andakter och att samtala om det heliga är stunder i livet då barn har möjlighet att ha en vilopaus från sin aktivitet.”

Professor Antti Räsänen säger att barn behöver rätt kunskap om Gud, Jesus, deras egen religion och andras religiösa sätt och traditioner. Redan ett litet barn förstår religiösa symboler och vill gärna följa religiösa riter och traditioner. I praktiska sammanhang kan det utgående från barns frågor och deras observationer födas fruktbara samtalsstunder. Barn påverkas starkt av vuxna och reagerar på vem som frågar och vad man frågar. Barn är spontana och det en vuxen frågar kan vara något barnen aldrig har tänkt på tidigare. Därför behöver vuxna vara sensitiva, empatiska och utstråla en optimistisk livssyn. Stillhet, andakter och att samtala om det heliga är stunder i livet då barn har möjlighet att ha en vilopaus från sin aktivitet. Den vuxna har ett stort ansvar för att stöda barns religiösa utveckling. Eftersom barn litar på vuxna och vill vara dem till lags är de känsliga och lättpåverkade. Även om vardagen är hektiskt är det betydelsefullt att använda ett rikt religiöst språk och att ta sig tid att samtala med barn. Ifall barnen inte får svar på sina frågor hittar de på svar med hjälp av sin fantasi. Respekt för barns känslor och behov stöder en sund utveckling.

Barn kan vara koncentrerade, säkra och konkreta på att annat sätt än vuxna. Trots att de har en rik fantasi har de ändå svårt att uttrycka det abstrakta menar Räsänen. Han hänvisar till en undersökning som åskådliggör barns utveckling i tre faser. De yngsta barnen är inspirerade av sagor när de uttrycker sig om Gud. Gud är en kung eller ”allas pappa ” och det kan de uttrycka i teckningar. Barn från 7–12 år är mera realistiska, i den åldern förekommer religiösa symboler i deras bilder. Emotionella inslag finns det ännu lite av. Från 12 års ålder har barn en mångsidigare bild av Gud och den bilden är individuell. Enligt undersökningen utvecklas barns tankar om Gud i olika takt och det finns individuella skillnader. De använder intellektuella verktyg för att förstå världen. Barn har djupa gudserfarenheter.

Ungas funderingar kring tro behöver utrymme och bör bemötas sakligt och på allvar. När unga människor funderar kring trosfrågor är det en del av identitetsutformningen som är ungdomstidens största utvecklingsuppgift. Processen handlar om att forma en personlig identitet, “hitta sig själv”, att uppleva sig vara den samma i olika situationer. Men, den handlar också om att skapa en social identitet, som innebär hur man upplever sig själv i relation till omgivningen, vilka grupper man kan identifiera mig med, vilka grupper man vill höra till och växa in i.

Identiteten formas i relation till andra. Därför är bemötandet så avgörande. Prästen Sven Hillert beskriver i Jonas Eeks bok Stanna i vattnet hur man i arbetet med konfirmander kan lyssna in deras situation för att översätta evangeliet till den situationen: “Utifrån ensamhet kan man tala om bön, utifrån rädsla går det att tala om ondskan.” En kristen trosidentitet berör frågor om relationen till sig själv, till andra och till Gud.

Hur kan vi hjälpa barnen att på ett naturligt sätt tala om Gud i en tid när många vuxna själva saknar ett religiöst hemspråk?

Ett sexårigt barn sitter vid ett bord och ritar. Mamman kommer och frågar ”Vad ritar du?” ”Jag ritar en bild av Gud” svarar barnet. Mamman tycker att det är en omöjlig uppgift eftersom ingen vet hur Gud ser ut! Barnet ler och säger ”Snart vet de när jag är färdig med teckningen.”

Barn och unga behöver som sagt ett språk för att kunna kommunicera sina funderingar om det heliga. Samtidigt är det viktigaste att de vuxna ger barnen och ungdomarna utrymme att fundera på livsfrågor utan att ge dem “de rätta svaren”. Barn och unga har olika sätt att tala om Gud och vuxna behöver vara öppna för deras tankar och funderingar och ge dem tid och närvaro för att sätta ord på sina tankar. Det här förutsätter inte nödvändigtvis att vuxna själva har ett religiöst språk. Vuxna kan bekräfta barns och ungas tankar och hjälpa dem att komma vidare genom att ge dem tid att samtala om de här frågorna. Att samtala om livsfrågor med barn borde vara lika naturligt som vilket annat samtalsämne som helst.

Prästen Angela Kunze-Beiküfner har forskat kring hur man kan kommunicera med barn om det heliga i en sekulariserad värld. Barns frågor har inte ett rätt svar. Deras frågor är meningsfulla och utgår från barnens egen värld och behöver ärliga vuxna som är närvarande och frågar hur de tänker. Barnen lär sig också av varandra och kan samtala sinsemellan om Gud.

Källor:

Jonas Eek: Stanna i vattnet

Mikael Mogren: De komplexa, oroliga och fantastiska barnen

Angela Kunze-Beiküfners föreläsning 2019

Antti Räsänen i Johdatus kristilliseen kasvatukseen