Gud av Gud, ljus av ljus

Kristus avbildad på predikstolen i Pernå kyrka. Foto: Robert Lemberg

TEXT: Robert Lemberg

I år högtidlighålls världen över att det är 1700 år sedan det första ekumeniska kyrkomötet hölls i Nicaea år 325 e.Kr. Kejsar Konstantin bjöd då in kristna biskopar från hela det romerska riket för att diskutera och söka enhet i en rad frågor rörande teologi och kyrklig ordning. Som ett resultat av mötet har vi den Nicaeanska trosbekännelsen. Nyckeln uppmärksammar denna händelse med två längre artiklar. I den första skrev Hedvig Långbacka om omständigheterna kring mötet i Nicaea. Här i den andra artikeln tar sig Robert Lemberg an innehållet i trosbekännelsen.

Apostlarnas vittnesbörd

Predikstolen i Pernå kyrka pryds av skulpturer i trä föreställande apostlarna. Över hela predikstolen finns änglaansikten, över 100 stycken. Det är inte svårt att lista ut meningen: från denna predikstol talar apostlarna. Deras budskap ljuder högt och klart, ackompanjerat av änglarnas lovsång. Så ville han som byggde predikstolen se saken. Det var plattformen för apostlarnas undervisning han byggde.

I en intressant exposé över bokens historia berättar Joel Halldorf om de enkla häftliknande anteckningsböcker som under de första århundradena efter Kristus kunde innehålla något brev av Paulus eller något evangelium. Häftena var enkelt hopfogade och anspråkslösa i jämförelse med den vanliga formen för en bok på den tiden, nämligen bokrullen. Men det spelade ingen roll. Det var inte boken i sig som man vördade. Det var apostlarnas vittnesbörd som man värdesatte. Det vittnesbördet var länken bakåt till Kristus själv och till hans ord.

I sina brev är Paulus noga med att understryka kontakten till apostlarnas undervisning. I hans brev glimtar redan formuleringar fram som sannolikt är delar av en muntlig tradition från apostlarnas dagar. Det är delar som småningom ska byggas ut till kyrkans bekännelse. Så kan Paulus i första brevet till Korinterna skriva: ”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, ... Jag vill påminna om orden i min förkunnelse ... Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.” Paulus traderar vidare något han själv tagit emot och som har sina rötter hos apostlarna. Detta sker innan evangeliet ännu fått en fast skriftlig form. Mera och mindre lokala traditioner cirkulerar ännu, för att småningom få allt fastare former i evangelierna.

Behovet av en trosbekännelse

De nya församlingarna hade, i ett tidigt skede, behov av att kort och kärnfullt sammanfatta den kristna tron. Vid ”kulten”, gudstjänster och dop var det också viktigt att kunna uttrycka tron på ett tydligt sätt. Den första dopbekännelsen var det korta ”Jesus är Herre!”, som dopkandidaten bekände vid dopet. Dopbekännelsen utvidgades vid det första århundradet till det som kallas Symbolum Romanum, där dopkandidaten svarar ”Jag tror” på frågor som dopförrättaren ställer om den kristna trons innehåll. Vi känner igen många av frågornas formuleringar av tron från den apostoliska trosbekännelsen.

I församlingens gudstjänst fick bekännelsen av tron karaktären av tacksägelse och lovsång. Församlingen gladde sig över och tackade Gud för allt vad Gud gjort. Småningom växte också bekännelserna i omfång och blev längre, som vi kan se exempel på i den fina hymnen i Filipperbrevet 2: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”

I en legendartad berättelse redogörs för hur den apostoliska trosberättelsen kommit till. I berättelsen förs vi till pingstdagen och Andens utgjutelse då alla apostlarna var samlade. I kraft av Anden sammanfattade de tillsammans trosbekännelsen. Först sade Petrus: Jag tror på Gud Fader, den allsmäktige, himmelens och jordens skapare. Sedan sade Andreas: och på Jesus Kristus, Guds ende son ... osv. På det sättet sade alla lärjungar i tur och ordning sitt och trosbekännelsen blev komplett. Detta berättar kyrkomannen Tyrannius Rufinus år 404. Historiskt håller denna tillkomstberättelse inte streck, men den visar hur viktigt det var att knyta tron till apostlarna.

Trosbekännelsen - den apostoliska - byggdes under en längre tidsperiod upp med hjälp av delar som traditionen gett. Mot slutet av det första århundradet började församlingarna också ha tillgång till många av Paulus brev och småningom också evangelierna. Här fanns traderat material som blev byggstenar i bekännelsen.

Fader, Son och Ande

Behovet att klart sammanfatta den kristna tron i en bekännelse var stort också ur ett missionsperspektiv. Det var ju det glädjebudskap ”evangelium” församlingarna skulle förkunna till alla folk. När urkyrkan formulerade den kristna bekännelsen profilerades den i relation till sin omgivning. Tron skulle skilja sig från sitt judiska ursprung, men samtidigt skulle den nya tron inte få sammanblandas med tidens filosofiska strömningar och mysteriereligioner. Därför kom tron på Jesus som Kristus att betonas och utvecklas. Det var ju främst Jesus Kristus som profilerade den kristna tron i det religiösa landskapet. Den delen av trosbekännelsen som handlade om Jesus, hans födelse, död och uppståndelse, blev därför den mest omfattande.

Men kyrkan bekänner också sin tro på Gud Fader och på den Heliga Anden. Tron på Gud fader som skapare var inte särskilt problematiskt då i begynnelsen. Den tron delade man ju med sina judiska syskon, närmast som en självklarhet. Inte heller i den hellenistiska omgivningen var skapelsetron så radikal, vilket Paulus hänvisar till i sitt tal inför Areopagen (Apg 17:22f).

Också Guds Ande känner vi från den judiska tron. Anden träder starkt fram också i den kristna apostoliska traditionen. Fast här knyts anden ofta till Kristus, så att anden i vissa sammanhang kallas för ”Kristi ande”. I olika formuleringar ges Anden en plats knuten till Gud fader och Sonen Kristus, som vi kan se i Paulus brev och i evangelierna. Det framgår tydligt i Johannes evangelium och tydligast i missionsbefallningen hos Matteus 28:18-20, där lärjungarna uppmanas döpa i ”Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”. Gud Fader, Sonen och Anden hör ihop. Gud kom snart att uppfattas som treenig, samtidigt en och tre. Bekännelsen av Guds treenighet visar sig i kyrkans trosbekännelser genom att de är indelade i tron på Fadern, Sonen och Anden. De har alla en trinitarisk struktur.

Innesluta och utesluta

I den apostoliska trosbekännelsen var tron på Guds treenighet ännu inte så problematisk. Ett enkelt ”och” förenar de tre delarna i bekännelsen. Men hur förhåller sig då Fadern, Sonen och Anden till varandra? Är de egentligen samma sak, eller är de egna personer i gudomen? Är Fadern överordnad Sonen och Anden, eller är Sonen det primära? Detta sysselsatte sig dåtidens skarpaste hjärnor med. Dessa frågor är bakgrunden till att det fanns behov av en tydligare och utförligare trosbekännelse. Ordalydelsen i den slogs fast vid det ekumeniska kyrkomötet i Nicaea år 325.

Faktum var att en hel palett av trosuppfattningar hade uppstått under de två första århundradena. De gällde hur man tolkade treenigheten, hur man uppfattade Jesus Kristus och hur man överhuvudtaget uppfattade det andliga i relation till det materiella. Kyrkan hade därför behov av att definiera vissa trosuppfattningar som riktiga, sådana som svarade mot äkta kristen tro. Dem ville kyrkan innesluta i trosbekännelsen. Andra trosuppfattningar ville kyrkan utesluta, de svarade inte mot det ursprungliga apostoliska vittnesbördet. De föll utanför och betraktades som falska och heretiska.

Den Nicaeanska trosbekännelsen innehöll därför tre huvuddelar där den kristna tron definieras på ett sätt som starkt påminner om den apostoliska trosbekännelsen. Men i Nicaea beslöts också om en fjärde del som förklarar vilka uppfattningar som den ”Katolska och Apostoliska Kyrkan fördömer”. Denna sista del togs bort vid följande kyrkomöte i Konstantonopel år 381. Det var kanske inte så uppbyggligt att vid dop och gudstjänster med en mun bekänna vilken trosvariant som man fördömer.

Kulturella självklarheter och Marcion

Varje kultur vilar på vissa föreställningar som är så självklara att det är svårt att upptäcka dem. För den som är en del av kulturen är det svårt att hitta en punkt utanför, från vilken man kunde ta ställning till kulturens grundvalar. Lika svårt som att blåsa upp en ballong inifrån.

Kulturella självklarheter tas omedvetet för givna i själva utgångspunkten. De utgör den bakgrund mot vilken man förstår tillvaron och tolkar livet. När den kristna tron introducerades i den hellenistiska världen förstod man spontant den kristna tron, tron på Jesus och tron på treenigheten i linje med en livssyn som rådde i den hellenistiska världen. Här gick en skarp gränslinje mellan idéernas eviga värld och den materiella världen. Själen hörde till idéernas värld, kroppen till den materiella. Idévärlden var den sanna, goda och sköna verkligheten, den materiella världen som vi lever i var bristfällig, ond och i grunden overklig. Människans själ, den gudomliga livsgnistan, skulle sträva uppåt mot den rena idévärlden. En dag skulle själen lämna kroppens fängelse och förena sig med gudarnas ljusa värld. Den här åskådningen brukar kallas en gnostisk livssyn.

En sådan grundsyn ledde förstås till en nedvärdering av kroppen och det mänskliga livet. Allt detta hörde ju till det materiella som själen skulle höja sig från. Den bäst kända representanten för en gnostisk kristen tro är Marcion (85-160 e.Kr). För honom kändes tanken på Gud som skapare motbjudande. Nej Gud måste vara en frälsargud som befriar oss från detta ynkliga liv fångat i kroppen. Skaparguden kallade han ”Demiurgen”, en brutal och ond andemakt. Kristus var frälsarguden, den sanna andliga verkligheten. Därför måste också Jesus kropp, jordiska liv, lidande och död vara bara skenbara. Anden och kroppen är ju som eld och vatten.

Om man har en sådan kristen övertygelse, då stöter man sig snabbt mot de heliga skrifternas vittnesbörd om skapelse och frälsning. Därför godkände Marcion bara Paulus brev och delar av Lukasevangeliet som autentiska kristna skrifter. Gamla testamentets skrifter ville han stryka helt. Men Marcion ville inte godkänna de övriga evangelierna och breven heller. De gav uttryck för en skev och grov syn på Jesus och frälsningen, tyckte han.

Teologen Gustaf Wingren konstaterar om den apostoliska trosbekännelsen att den med sina tre delar byggdes upp mot, och i kontrast till, den gnostiska livssynen. I förlängningen gäller samma sak också den nicaenska bekännelsen.

Arius och mötet i Nicaea

En av orsakerna till kyrkomötet i Nicaea var en ny variant av kristen tro som blivit ett problem en bit in på 300-talet. Upphovsmannen till den var prästen och predikanten Arius. Hans lära gällde synen på Jesus Kristus i treenigheten.

Arius utgår från ett grekiskt filosofiskt gudsbegrepp där gud är en, oföränderlig och evig. På något sätt ska så Jesus relateras till detta gudsbegrepp, men hur? Jesus kan inte vara en gud vid sidan av Gud. Då tror vi på två gudar, vilket är orimligt. Därför måste Jesus tillhöra Guds skapelse, låt vara att han är en fullkomlig skapelse. Det betyder i sin tur att det fanns en tid då Guds son ännu inte fanns till, medan Gud Fader har varit till av evighet. Som skapad var Sonen till sitt väsen alltså olik Fadern. Sonen är skapad i tiden och utsatt för förändring, död och förgängelse. Sådant passar inte Gud, ansåg Arius.

Denna lära om Kristus i treenigheten tar kyrkomötet i Nicaea ställning till. Trosbekännelsen fördömer arianismen i sin ursprungliga fjärde och sista artikel. ”Dem som säger: det fanns en tid, då han inte var, och förrän han föddes var han inte till, och att han blev till av det som inte är, eller säga honom vara av annan hypostas eller väsen eller säga, att Guds Son är skapad eller föränderlig, dem fördömer den allmänneliga kyrkan.”

Vad bekänner då kyrkomötet i Nicaea? Mot de gnostiska strömningarna bekänner man tron på Gud som skapare, av ”allt vad synligt och osynligt är.” Materian, naturen, kroppen, människan, allt är alltså Guds goda skapelse. Om Anden bekänner man att han är ”Herre och livgivare” samt att man förväntar sig ”de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv.” Också här betonas livet, både detta liv och det som ska komma. Tyngdpunkten i den nicenska bekännelsen ligger på den andra trosartikeln om Herren Jesus Kristus. Mot arianismen bekänner man att Guds enfödde son är ”född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat.” Mot gnosticismen bekänner man att Kristus ”steg ned och blev kött och blev människa” att han ”led och uppstod på tredje dagen”. Här anknyter man till samma tema som evangelisten Johannes i sitt första kapitel: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud”

Förundran och lovsång

Det är vanskligt att använda ett filosofiskt språk för att formulera religiösa sanningar. Hela konstruktionen treenighet är logiskt motsägelsefull. Fast man med begrepp som ”väsen”, ”substans” och ”hypostas” försöker få begreppen att harmoniera, står man ändå i det gudomliga mysteriets förgård med sina trubbiga instrument. Guds mysterium kommer vi helt enkelt inte åt. Också om vi skulle bli eniga om vilka teologiska begrepp som ska användas, finns det ingen garanti för att vi menar exakt samma sak med samma ord.

När vi står inför treenighetens mysterium är förundran en riktigare hållning än logisk analys. Vi kan lovsjunga Fadern skaparen, Sonen frälsaren och Anden livgivaren, också fast vi står förstummade inför den dolda treeniga Guden. Ett av de vackraste uttrycken för den tro som bekändes i Nicaea år 325 är julpsalmen 25 i vår psalmbok, den som börjar med orden: ”Dagen är kommen”.

I vers 2: Gud av Gud Fader, ljus av ljusens källa, Människosonen av Maria född.

I vers 3: Ordet blev kött och tog sin boning bland oss, kom här i tiden. Kristus är hans namn.

I vers 4: Sjung halleluja! Sjung ni änglaskaror. Sjung alla helgon alla jordens folk. Lov tack och ära vare Gud i höjden. O kom låt oss tillbedja vår Herre och Gud.

Litteratur

Halldorf Joel, Bokens folk, 2023

Hägglund Bengt, Teologins historia, 1975

Mannermaa Tuomo, Kristillisen opin vaiheet, 1975

Martling Carl Henrik, Kyrkans tjugo sekel, 2007

Wingren Gustaf, Credo, 1975