Om tro och kognitiv dissonans

LÅNGLÄSNING

TEXT: Stefan Vikström

Alla som bekänner sig till någon form av religiös tro har säkert befunnit sig i situationer där ens tro ifrågasätts. En vanlig fråga är: ”hur kan du tro på sagor och uppdiktade historier?”

Det finns en psykologisk term som kunde användas för att beskriva vad denna kritik av religiös tro handlar om: ”Kognitiv dissonans”. Kognitiv dissonans innebär ett tillstånd där ens tankar och föreställningar står i konflikt med en allmänt vedertagen verklighetsuppfattning. Att tro på olika former av religiösa påståenden upplevs skära sig med hur man tänker sig att verkligheten är beskaffad. I det sekulariserade västerlandet är det en allt vanligare uppfattning, åtminstone bland den stora allmänheten, att verkligheten enbart består av olika manifestationer av materia och att vi kan närma oss verkligheten bara via våra sinnen och via vetenskaplig metod.

Hur skall man då som troende beskriva och förmedla den känsla av sammanhang och mening som man trots allt upplever i sin religionsutövning; i bön, i gudstjänst, i kontemplation?

Hur använder vi vårt språk

En stor orsak till denna mycket vanliga konflikt torde ha att göra med oklarheter i vår kommunikation. Vad menar vi egentligen med olika påståenden och termer? Hur bra tror vi oss kunna beskriva, förstå och relatera till verkligheten med hjälp av vårt språk?

En av 1900-talets mest betydelsefulla filosofer, Ludwig Wittgenstein, ägnade en stor del av sitt liv åt att fundera på just dessa frågor. Som ung tänkte han sig att våra språk förhåller sig till verkligheten ungefär på samma sätt som en bild eller ett fotografi avbildar och beskriver ett objekt. Han tänkte sig att man kan beskriva verkligheten noggrant och exakt med hjälp av våra språk. Mot slutet av sitt liv blev han allt mer kritisk till sitt tidigare tänkande. Han insåg att vår användning av språket är betydligt mera mångfacetterat.

För att förstå våra språk och vårt tänkande introducerade han tanken om språket som ett spel - eller snarare olika språk-spel, beroende på sammanhangen. Olika spel har olika regler, olika syften och mål, olika terminologi. Han insåg att betydelsen av våra ord kan variera väldigt mycket beroende på vilken typ av aktivitet man ägnar sig åt, hurudant sällskap man befinner sig i, vad man pratar om. Att man helt enkelt ägnar sig åt olika språk-spel.

Enligt Wittgenstein uppstår problem i vår kommunikation när man börjar blanda ihop olika språk-spel. Naturligtvis sker det hela tiden i vår dagliga kommunikation överlappningar mellan olika språk-spel och vi klarar för det mesta bra av att anpassa vårt språk och våra tankar till situationen. Men om man till exempel försöker använda samma språk-spels regler i kommunikationen med sin partner som man använder i problemlösning på arbetsplatsen, eller i lagspel på fotbollsplanen, uppstår det problem. Man upplever att man pratar helt olika språk. Man upplever att den andra inte alls ”ser verkligheten”. Att den har drabbats av kognitiv dissonans.

Tro och vetenskap som olika språk-spel

För att återgå till kritiken mot religiös tro. Om man följer Wittgensteins resonemang borde det vara uppenbart att religiös tro och vetenskaplig metod handlar om två helt olika språk-spel, två helt olika paradigm, som närmar sig verkligheten på väldigt olika sätt.

Tyvärr ser vi ofta en stor brist på förståelse för den här distinktionen i den ständigt pågående debatten om tro och vetande. Många troende gör anspråk på att det religiösa språket skall förstås ordagrant, på samma sätt som man med vetenskapens språk-spel läser en teknisk bruksmanual eller löser ett matematikproblem. De flesta icke-troende verkar igen helt sakna förståelse för religionens och det religiösa språkets funktion. Det sekulära västerländska samhället präglas av en utbredd religiös analfabetism.

Hur skall man då förhålla sig till dessa olika sätt att tala om och relatera till verkligheten? Hur skall man avgöra vad som är sant?

Vetenskaplig metod och logik är ovärderliga verktyg i vår strävan efter att förstå tillvaron. Det finns knappast någon orsak att ifrågasätta dess meriter. Det är fascinerande hur mycket vi har lärt oss om verkligheten och dess uppbyggnad under de senaste 400 åren. Men de olika vetenskapsområden säger oss väldigt lite om hur vi bör förhålla oss till denna verklighet, hur man lever klokt.

För att förstå det religiösa språkets karaktär kan det vara skäl att vidga sitt perspektiv en aning och se hur religiösa berättelser och system uppstår och utvecklas i olika sammanhang och kulturer. Det religiösa språket använder sig av vår förmåga att med fantasins hjälp relatera till intuitivt upplevda mönster och förhållanden i tillvaron. Även om verkliga historiska händelser utgör grunden för många religiösa utsagor sker det ständigt ett färgande, ett broderande - en mytbildning - där betydelsefulla händelser samt djupa insikter om tillvaron och vårt förhållande till den förmedlas vidare primärt i form av berättelser, bilder, riter och praktiker.

Det religiösa språket kan på många sätt jämföras med musik och konst. De förmedlar någonting mycket mer än de omedelbara sinnesintrycken. Man kan säga att det religiösa språket på samma sätt förmedlar någonting mer än det ordagranna. Det svarar på djupa mänskliga behov av sammanhang och mening.

“Det religiösa språket kan på många sätt jämföras med musik och konst. De förmedlar någonting mycket mer än de omedelbara sinnesintrycken.”

Enligt det kristna narrativet är tillvarons ursprung någonting gott. Det är bättre att finnas till än att inte finnas till. Enligt Jesu undervisning kan vi förhålla oss till detta goda, till Gud, som till en god far. Tillvaron är komplex och det finns naturligtvis även nedbrytande och destruktiva krafter, som vi måste lära oss att hantera. Vår förmåga att förstå konsekvenserna av vårt handlande (vår ”kunskap om gott och ont”) gör oss på ett speciellt sätt ansvariga. En kortsiktig strävan efter egennytta leder lätt till onödigt lidande för oss själva och vår omgivning. För att bli en hel människa behöver man på nåt sätt göra upp med denna destruktiva tendens inom oss, inse att vi är en del av någonting större och lära oss att orientera oss mot det större goda.

I en sådan komprimerad form skulle budskapet knappast tilltala någon. Men narrativet i sin helhet, med dess oerhört rika bildspråk och tidlösa berättelser utgör en aldrig sinande källa till mening och resiliens genom livets alla skiftningar.

Det är också fascinerande att jämföra religionernas och vetenskapens språkbruk när man tar del av de senaste rönen inom medvetande-forskningen. Vad medvetande egentligen är utgör ett av de stora mysterierna. Hur är det möjligt att en klump materia (vår hjärna), bestående av komponenter som uppkommit i supernovor för miljarder år sen, via vissa gränssnitt (våra sinnen), kan titta tillbaka på sitt ursprung (stjärnhimlen) och reflektera över hur allt hör ihop? Vad är det som säger att medvetandet skulle vara begränsat till vår hjärna? Handlar inte det om ett uttryck för mänsklig hybris? Allt fler forskare har börjat tala om panpsykism som en möjlig förklaring, d.v.s. att medvetandet skulle vara en fundamental egenskap i tillvaron, ungefär som gravitation eller elektromagnetism.

Religioner världen över har alltid sett medvetandet som någonting större, någonting som vi är en del av. Det kristna språket talar om att vi är ”Guds avbild”, att det är ”i honom som vi lever, rör oss och är till”. Jesus säger ”liksom jag är i Fadern är ni i mig och jag i er”.

En inbiten religionskritiker frågar sig naturligtvis om man alls behöver en sådan tankekonstruktion som religionerna onekligen utgör. Räcker det inte med att inrätta sitt liv enligt de hårda fakta som vetenskaperna erbjuder oss?

Man kan fråga sig om det räcker till som livshållning. Verkligheten är oerhört komplex och vi söker alla efter ett narrativ om vad tillvaron handlar om och som placerar in oss i ett sammanhang. Man kan tala om ett andligt behov som alla människor har. I religioner sammanfattas årtusenden av tankar och reflektioner kring just dessa frågor. Tar man avstånd från religioner får man skapa sina egna narrativ. Religionskritikern bör göras uppmärksam på hur stor del av allas vår världsbild som baserar sig på tankekonstruktioner, förutfattade meningar, antaganden och fantasier. Som en följd av religionernas tillbakagång i västerlandet ser vi en uppsjö av konspirationsteorier, alternativa fakta, och otaliga varianter av ”min egen tro”.

Naturligtvis bör även religiösa narrativ ifrågasättas. Ett enkelt kriterium torde vara att helt enkelt se vad som fungerar, att se vilka konsekvenser olika system ger upphov till. Jesus talade om att bli en gren som bär frukt. Paulus talade om andens frukter. Man kan fråga sig: I vilken mån ser vi människor, religiösa samfund och samhällen utvecklas mot större helhet, balans och harmoni med tillvaron?

Kan tro och vetenskap komplettera varann?

Oberoende av livsåskådning är det klokt att inta en mycket ödmjuk inställning till livets stora frågor. En sund självkritik och t.o.m. ett accepterande av ett visst mått av kognitiv dissonans, d.v.s. en utmaning av våra invanda tankemönster, är kanske bara bra. Vi människor är ohjälpligt begränsade av våra sinnen och vår kognitiva kapacitet. Tillvaron är så oändligt mycket mera komplicerad än vad vi någonsin kan förstå. Som Paulus säger: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte…”

Det berättas om en indianhövding, som efter en fantasieggande berättelse runt lägerelden, om totemdjur, om den stora anden, om stammens och varje medlems betydelse och plats i tillvaron, avslutade med att säga: ”Allt det här är sant - och en del av det har faktiskt hänt”.

Tro och vetenskap behöver inte stå i konflikt med varann. I en värld där allt fler överväldigas av en känsla av hopplöshet och nihilism tror jag att det är viktigt att inse värdet i både trons och vetenskapens språk-spel, låta dem komplettera varann - men akta oss för att blanda ihop dem.