Rysslands bysantinska rötter

När ryska trupper började sin invasion i Ukraina 24.2.2022 blev jag lika förfärad, häpen och arg som väl de allra flesta. När metropoliten Kirill några dagar senare meddelade att han, som ledare för Rysslands ortodoxa kyrka, understöder denna kamp mot 'det dekadenta väst' blev jag genast mindre häpen och en del klockor började ringa i mitt huvud.

Jag har i många år studerat det gamla Östroms, Bysans', historia, både å arbetets vägnar och av eget intresse. Det är en ganska bortglömd, men ytterligt fascinerande period i historien som nu tyvärr används i den ryska ideologiska propagandan.

Lätt eller okomplicerat är det inte att förklara, Rysslands bysantiska arv. Men en förståelse för det kan få det som händer i dag inte mindre fruktansvärt, men något mera förståeligt.

En utveckling mot `symfoni´

Låt oss börja från början! Vi går tillbaka till tidigt 300-tal. Det mäktiga romarriket håller på att falla på sin egen storhet - det är helt enkelt inte möjligt att hålla ihop jätteriket. En uppdelning sker småningom efter att Konstantin, som eftervärlden kallar den store, besluter sig för att flytta imperiets huvudstad, centrum, österut, till det som nu är Turkiet. Hans stad vi Bosporen blir Europas största och rikaste och är det i många hundra år - Konstantinopel, numera Istanbul.

I samma veva slutade all förföljelse av kristna; Konstantin har haft en uppenbarelse som leder till att han på allt sätt stöder de kristna och vill skapa en enda kyrka, med en enda trosbekännelse och en fast organisation. Kyrkomötet i Nicaea 323 lägger grunden för den 'gudsstat' som Östrom, eller Bysans, skall komma att bli.

I väst splittras romarriket sönder av alla 400- och 500-talens folkvandringar, men i staden Rom residerar påven som med tiden ställer allt större anspråk. Påvarna ser sig vara Kristus' alldeles speciella representanter på jorden, vilket prästerna och teologerna i öst inte alls gillar och det grälas friskt!

I Bysans går utvecklingen mot vad man då kallar 'symfoni', ett nära samarbete mellan kejsaren och kyrkan. Kejsaren ses som utvald av Gud, som försvarare av den rätta tron och som beskyddare av de rättrogna kristnas områden. Också till de här trakterna (moderna Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Ukraina osv) kommer en strid ström av stäppfolk som vill hitta nya boplatser, men Bysans håller dem stången eller införlivar dem i sin intressesfär. Det värdsliga samhället och kyrkan går hand i hand - hovets med tiden allt mera komplicerade ceremoniel går igen i kyrkans ritualer. I den bysantinska bilden av världen är kejsaren Guds utvalde (tills han eventuellt beter sig riktigt illa och alltså sviker sin givna uppgift - då blir han avsatt eller oskadliggjord).

Den tidlösa skönheten

Ett viktigt inslag i världsordningen är den tidlösa skönheten. Gud äras och tillbes genom skönheten - i kyrkomusiken, i kyrkorummet, i hymner och ikoner. Den ena kyrkan vackrare än den andra byggs och det har man råd med eftersom staden ligger mycket strategiskt med tanke på handelsvägar både i öst-västlig och nord-sydlig riktning. Besökare från många länder vittnar om den fantastiska prakten i både palats och kyrkor. Det är klart att en del av all denna prakt tillkommer för att imponera på besökare och befästa kejsarens och kyrkans makt. Men det är också en uppriktig strävan att prisa Gud.

Bland andra furst Vladimir av Kiev-riket, grundat av bland annat skandinaviska vikingar, skickar ungefär år 987 representanter till Konstantinopel för att ta reda på vad kristen tro går ut på. Enligt den gamla Nestorskrönikan blir sändebuden alldeles överväldigade när de är med om en liturgi i världens då största kyrka, den heliga vishetens kyrka, Hagia Sofia.  "Vi visste inte om vi var i himlen eller på jorden ty på jorden finns inte en sådan syn och inte en sådan skönhet, och vi förmår inte att förklara det. Vi vet bara, att där är Gud närvarande tillsammans med människorna och deras gudstjänst överträffar alla andra folks. För vi kan inte glömma den skönheten, ty varje människa som smakar på det som är sött tar inte sedan det som är beskt.”

Till saken hör att bröderna Kyrillos och Methodios på 800-talet arbetat med att översätta Bibeln till kyrkoslaviska (de utvecklade ett s.k. glagolitiskt alfabet, föregångare till det kyrilliska). Bulgarer och andra slaviska folk har omvänt sig till kristendom. Kievriket befolkas av slaviska stammar och ättlingar till skandinaviska vikingar och de flesta kan ett slaviskt språk.

Och detta rikes härskare Vladimir ger order om att hans folk skall bli kristet. Själv gifter han sig med kejsardottern Anna.

Där börjar historien om Ryssland och den ryska ortodoxa kyrkan och i förlängningen historien om konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Och den historien återkommer vi till här i Nyckeln om två veckor!

Hedvig Långbacka