Det är viktigt med modeller

TEXT: Inga-Lene af Hällström, diakon i Kristinestads svenska församling

Många är de tränare och ledare som står framför barn och ungdomar och lyckas väcka deras vilja att kämpa, sträva framåt och försöka igen. Tränarna och ledarna blir också mottagare för beundran, de blir modeller.

De delar med sig av kunskap och insikter, visar att de har lyckats och förmedlar att andra då också kan lyckas. De inger hopp.

Jag tror fortsättningsvis att det behövs en hel by för att uppfostra ett barn. Ju fler ögon, öron, händer och famnar desto bättre. Varje människa har sin syn, sitt sätt och sin gåva att använda och dela med sig av. Ju fler vuxna och goda modeller som barnen kommer i kontakt med desto större är chansen att de möter någon som ser just dem, någon som förstår dem, ger dem bekräftelse och kan ge dem något att ta med sig i livet. Det är viktigt med modeller.

Jag växte

Under mina studier till socionom och lärare inom småbarnspedagogiken fick vi i uppgift att fundera på vilka vuxna som varit betydelsefulla för oss under barn- och ungdomstiden. Helst inte en släkting. Det tog mig inte lång stund innan jag kom på mitt svar. Men jag blev överraskad när jag insåg vidden av hur betydelsefull hon egentligen varit.

Betydande för mig blev en kvinna som såg mig i mina tidiga tonår, under den tid då jag var besvärlig, vilsen och sökande. Då jag började se på det som var spännande och förbjudet.

Men denna kvinna såg mig och gav mig möjligheten att hjälpa henne i hennes verksamhet. Det förde med sig ansvar, nya uppgifter och bekantskaper. Jag växte. Jag växte av uppdraget, jag växte av ansvaret då jag klarade av en och annan uppgift.

Men det som fick mig att växa allra mest var förtroendet hon visade mig. Hon trodde på mig! Hon gav mig chansen. Hon gav mig erfarenhet av att jobba, ta ansvar, lyckas och välja rätt. Sen ville jag fortsätta med det.

Det går inte att ana sig till eller föreställa sig vem jag hade varit utan denna erfarenhet, utan hennes tro på mig. Men jag är säker på att jag i hennes tålamod och lugn, i hennes kärleksfulla blick fått odla fram de bättre sidorna i mig.

Ibland uttalas uppmaningen som rör upp minnen, väcker tankar och ansvar: ”var den vuxne du själv hade behövt som ung”. Det får bli en påminnelse för envar, oberoende av om man som barn fick möta denna vuxna eller om hen blev någon man kom att sakna. Den man själv saknat kan också visa på vad man kan och borde ge åt någon annan.