Nicea 325

LÅNGLÄSNING

I år högtidlighålls världen över att det är 1700 år sedan det första ekumeniska kyrkomötet hölls i Nicaea år 325 e.Kr. Kejsar Konstantin bjöd då in kristna biskopar från hela det romerska riket för att diskutera och söka enhet i en rad frågor rörande teologi och kyrklig ordning. Som ett resultat av mötet har vi den Nicaeanska trosbekännelsen. Nyckeln uppmärksammar denna händelse med två längre artiklar. I den första som publiceras här skriver Hedvig Långbacka om omständigheterna kring mötet i Nicaea.

De hade kommit främst från öst och syd, inte så mycket från nord och väst, deltagarna i det stora möte kejsar Konstantin hade inbjudit till i det kejserliga palatset i Nicaea i det som idag är den turkiska staden Iznik. Då, 325 var den en betydande stad i trakter som just då höll på att bli det romerska imperiets viktigaste centrum.

Det var biskopar från olika delar av riket som rest långa vägar för att vara med om detta, det första ekumeniska kyrkomötet. Cirka 270 var det som kom och av dem var ytterst få vad vi kunde kalla västerlänningar. Inte ens biskopen av Rom (som inte ännu kallades påve) hade nappat på att få en gratis resa till rikets nya centrum. En biskop från italiska halvön dök upp, liksom en från Gallien, en från alptrakterna och en från provinsen Afrika. De frågor som kejsaren hade låtit meddela att skulle behandlas sågs inte i väst som särdeles intressanta.

Men från trakterna kring östra Medelhavet, från Persien, Armenien och Krimhalvön kom de resande. Flera av dem hade torterats under de stora förföljelser som kejsar Diocletianus hade satt igång 297 och som varade flera år. De andra hade nått sina positioner som biskopar under en tid då synen på kristendomen långsamt började ändra, inte enbart, men mest tack vare just kejsaren.

Konstantin

Enligt Konstantins levnadstecknare Eusebius (en måhända något subjektiv rapportör) fick Konstantin strax före sin sista strid mot en kejsarrival en uppenbarelse. Han såg ett lysande kors och hörde en röst som sade: I detta tecken skall du segra. Forskare nästan ända sedan dess har grälat om huruvida kejsaren faktiskt hade fått ett sådant tecken och också om han faktiskt var en uppriktig troende kristen eller inte. Hur som helst hade det lyckosamma slaget vid Ponte Milvio 312 följden att segerherren Konstantin utfärdade ett toleransedikt – från och med den dagen skulle religionsfrihet råda i imperiet. Kejsaren gjorde sig mer och mer bekant med de olika kristna församlingarna och såg att de ofta var mycket väl organiserade, något som hela staten kunde ha nytta av.

Han gick in för att skapa en stark och välorganiserad, ekumenisk (omfattande hela världen) kyrka. Men han var en soldat och en handlingens man och inte speciellt intresserad av teologiska resonemang. Vilket förorsakade en hel del problem.

Under de första decennierna efter urkyrkans grundande i Jerusalem fanns ingen högsta auktoritet som kunde avgöra frågor om tro och etik. De första församlingarna var övertygade om Jesu snara återkomst, så det kändes inte så viktigt att reda ut teologiska spetsfundigheter eller organisera ett prästerskap. När man sedan insåg att de yttersta tiderna ännu inte var inne uppstod ett behov av ledare och organisation.

De tidiga kristna var på det hela taget vad man kallade de stilla i landet – hantverkare, bönder, köpmän utan större boklig bildning som utövade sin religion i fromhet och stillhet. Samtida vittnesbörd berättar om hur de ansträngde sig för att leva i fred och kärlek med sina medmänniskor och hyste trygg förhoppning om ett himmelskt liv efter döden. Men när tron började spridas bland överklassen, inte minst bland dem som skolats i grekisk filosofi, då krånglade det till sig.

Nyandlighet

När kristendomen på allvar började sprida sig i vad vi kallar för den hellenska världen kom den som ett svar på frågor som allt fler hade börjat ställa. Vid det här laget var det ytterst få som verkligen trodde på de gamla grekiska och romerska gudarna - visserligen var de gamla riterna påbjudna av staten, men i de flesta fall rörde det sig om läpparnas bekännelse, inte emotionellt engagemang. Tänkande och kännande människor sökte efter en andlig verklighet som på ett tillfredsställande sätt kunde ge svar på livets stora frågor. Vi kunde med ett nutida ord kalla det för nyandlighet – det fanns en hel uppsjö av sekter som genom ceremonier och dyrkan av olika företeelser försökte få en glimt av livets innersta betydelse och kärna.

Till det här andliga smörgåsbordet kom så en nykomling – en tro som predikade att det inte fanns en uppsjö av gudar, utan en enda, stark, mäktig men också barmhärtig: en som offrade sin egen son för människans frälsning. Här var det inte fråga om blott alltför människoliknande ’gudar’ utan om ett stort och heligt mysterium.

Trots att det då och då (men inte alls hela tiden) utbröt förföljelser av de kristna blev de hela tiden fler och fler. Bland dem både greker och romare som skolats in i ett grekiskt sätt att tänka – allt skulle analyseras, ifrågasättas, motiveras och klassificeras. För dem var det sannerligen inte lätt att bli såsom barn. Snart blev olika detaljer i evangelierna och epistlarna föremål för oändliga debatter. Här fungerade ’trickle-down’-teorin – kristna i alla samhällslager smittades av den intellektuella andan och teologi blev något av en nationalsport i rikets östra delar.

Intresset höll i sig i sekler. En resenär i Alexandria på 400-talet klagade över att man inte kunde gå in och köpa ett bröd utan att bli indragen i en debatt om Kristi rätta väsen. En från den nya huvudstaden Konstantinopel suckade över att han knappt vågade gå till barberaren – om de inte var ense om Den Helige Andes sanna natur kunde det gå riktigt illa.

Treenigheten

Det var mest Treenigheten man grälade om. De som längtat efter en enkel, klar tro med en gud i centrum visste inte vad de skulle tänka – var det nu ändå fråga om tre olika gudar? I en del församlingar löstes problemet genom att man sade att Jesus inte var någon gud - han var helt och hållet människa. En god människa och en Herrens profet, javisst, men inte Gud. Så tänkte till exempel nestorianerna och arianerna. Andra argumenterade för att Fadern och Sonen var ett och att Han kunde byta skepnad och bli den heliga Anden. Monarchianer och sabellianer resonerade så.

Paulinerna, vars syn på detta kom att bli den officiella, hävdade att Fadern och Sonen hela tiden existerat parallellt, att båda var gudomliga och av samma väsen. Donatister och valentinianer höll i stället före att Jesus inte alls var människa, med en människas biologiska funktioner, utan helt och hållet gudomlig. Och så trätte man om andra frågor som arvssynden och den fria viljan.

Eftersom församlingarna under de långa förföljelseperioderna haft ganska litet kontakt med varandra var det inte så konstigt att tankarna gått i olika banor. Konstantin var en ’västerlänning’ som visserligen tydligt såg splittringen, men tyvärr inte insåg hur djupa klyftorna mellan de olika riktningarna faktiskt var. Han tänkte sig att allt kunde lösas om man bara träffades och enades om vad som var grunden i den kristna tron. Så han kallade till möte.

Nicaea

Den 20 maj 325 inleddes det. Nästan alla biskopar var alltså från den grekisktalande östra delen av riket, tidens främsta teologer och tänkare, ivriga att hävda och med händer och tänder försvara de egna synpunkterna angående Kristi natur och Andens roll. Kejsaren visade sin aktning för biskoparna på många sätt – bland annat vägrade han sätta sig innan alla biskopar hade intagit sina platser. På en av de många banketter han höll kysste han ödmjukt de sår som tortyren lämnat i många biskopars kroppar. Han visste vad han ville och tvekade inte att lätta på det kejserliga protokollet för att nå sitt mål.

’Mig synes att farligare än alla värdsliga strider är den oenighet som råder inom Herrens kyrka och då jag blev varse den split som råder bland de kristna såg jag det som min viktigaste uppgift att sammanföra er, på det att ni kunde bilägga de tvister och det split som har rådit och i stället i fredlig samverkan arbeta för Guds rike på jorden’.

Konstantin ville framför allt att mötet skulle komma överens om vad kristen tro verkligen var, vilka händelser i Bibeln som var centrala och vilka roller treenighetens personer hade. Överläggningarna pågick i en månad och vid sidan av trosbekännelsen bestämdes också bland annat tidpunkten för när de kristna skulle fira påsk.

Enligt ögonvittnen var kejsaren synnerligen nöjd med sitt koncilium. Han trodde optimistiskt på att missämjan i kyrkan skulle försvinna när det nu fanns en av ’alla’ godkänd gemensam bekännelse. Därmed skulle också staten, imperiet, stå enigt. Så länge han levde och regerade höll sig de olika församlingarna till det som överenskommits, men när han 345 dog började debatterna på nytt, kanske rentav ilsknare än tidigare och klyftan mellan öst och väst vidgades alltmera.

Men det visste inte Konstantin, som nu började med sitt stora projekt - att bygga en ny huvudstad, 'det andra Rom' i rikets nya centrum, inte långt från Nicea. Konstantinopel var ända från början en kristen stad; bland de första byggnaderna som uppfördes var flera rikt smyckade kyrkor. Religionsfrihet rådde ända fram till 380, sedan blev kristendomen statsreligion och ett nytt skede i kyrkans historia inleddes.