Lucia genom åren

Foto: Cecilia Forsén

TEXT: Cecilia Forsén

Ända sedan jag var riktigt liten har Lucia funnits i mitt liv under advents- och jultiden.

Min mamma var söndagsskollärare och inför varje jul övade hon in jultablåer med söndagsskolbarnen där Lucia var en självklar del av programmet. När det var söndagsskolans julfest, som antingen hölls i församlingshemmet eller i kyrkan, framfördes det högtidliga programmet för en stor publik.

I Söndagsskolbladet nr 3 1967 (Söndagsskolbladet var föregångare till Nyckeln) finns på sista sidan ett förslag till Luciaprogram:

”Ljuset är släckt i salen. En Luciatärna går sökande framför publiken med ett tänt ljus i handen och sjunger utan musikbeledsagning med Luciasångens melodi:

Vem kan i natten mörk, glädjen befria?

Hon fortsätter så till musik medan Lucia med fem tärnor börjar skrida genom salen upp mot podiet:

Lyssnen och given rum

rum för Lucia!

Hälsning från ljusets Gud,

hon bringar glädjens bud

Sancta Lucia, Sancta Lucia”.

Det var spännande och stämningsfullt att få vara med i jultablån och sjunga.

Senare var Lucia i skolan väldigt viktig men det var ändå inte lika stämningsfullt som söndagsskolans Lucia. Söndagsskoltiden inspirerade mig att ställa till med Lucia och öva in sånger så pass mycket att jag med mina skolkamrater i lågstadiet under några år ordnade eget Luciaprogram i byn. Vi klädde ut oss till Lucia, tärnor, stjärngossar och tomtar och gick från hus till hus, knackade på och sjöng för dem som öppnade för oss. Ibland fick vi komma in (vi var rätt många i följet) men oftast stod vi på trappan och sjöng.

Det råkade sig också så ett år att min storasyster blev vald till tärna i tidningen Österbottens Luciaomröstning. Hennes väninna blev Lucia och det gjorde att jag fick en egen Luciauppvaktning det året. Den blev speciellt betydelsefull eftersom jag låg sjuk hemma i en ordentlig influensa. Jag minns som i en dimma hur de kom in i mitt rum och sjöng enbart för mig. Det var så vackert.

I högstadiet var det alltid årskurs åtta som skulle stå för Luciaprogrammet. Förstås var jag med i Luciaföljet (jag var aldrig Lucia under skoltiden eftersom jag hade kort, mörkt, lockigt hår men jag fick vara med eftersom jag var bra att sjunga.)

Under studietiden på Diakonissanstalten i Helsingfors stod min årskull också för Luciaprogrammet på anstaltens sjukhus. Ett år fick jag sjunga för grannen från hembyn eftersom han råkade vara inne för operation. Det kändes som en hälsning hemifrån och jag fick förmedla en hälsning från huvudstaden till dem där hemma.

När jag fick egen familj överraskade vi mina svärföräldrar, barnens farmor och farfar, en tidig Luciadagsmorgon med att ringa på dörren och väcka dem med Lucia. Vi bytte om i trapphuset och gjorde i ordning kaffebrickan. Dottern var lucia, sonen stjärngosse och så hade vi kaffe och lussebullar med. Första gången blev de lite förskräckta när det ringde så tidigt på dörren, de låg fortfarande till sängs, men följande år var de förberedda. Det blev några mysiga stunder i deras varma säng.

Under åren som gått har det varit Lucia hemma, i barnens dagis och söndagsskolor och skolor. Ett år blev särskilt speciellt. Det var när äldsta dottern blev vald till ortens Lucia. Som stolt mor fick jag se till att hår, kläder och makeup var i skick. Att få vara med om kröningen i kyrkan, hästkortegen efteråt och sen fungera som servicepersonal veckorna efter kändes värdefullt. Farmor och farfar kom till Luciakröningen och farfar fick på kvällen den besvärliga men viktiga uppgiften att försöka få bort stearinet ur dotterns långa, tjocka hår.

När yngsta dottern studerade vid universitet i Helsingfors blev jag kontaktad av ledande diakonissan vid Helsingfors diakonissanstalt som undrade om jag kände några ungdomar som kunde komma och ”lussa” till sjukhuset och servicehemmen för missbrukare och äldre. Då fanns inte längre svensk utbildning för studerande som under åren hade ställt upp på Luciadagen. Yngsta dottern med ett par vänner, som gått musiklinjen i gymnasiet, fortsatte Luciatraditionen där under några år.

Nu har barnen fått egna barn och för vidare Luciatraditionen. Vi har fått barnbarnen på besök under Luciadagen eller någon annan dag under adventstiden. Och vi bakar ibland lussebullar tillsammans.

Fortfarande känns Lucia som en värdefull tradition att föra vidare och njuta av. På Luciadagens morgon stiger jag tidigt upp och sätter på TVn för att från Sverige följa med Luciamorgonens program. Det är stämningsfullt. Men framför allt är Lucia en budbärare om hopp i en mörk värld. Det behöver vi mer än vanligt just nu. I Söndagsskolbladet jag redan nämnde finns en ”Dikt för Lucia” där sista versen går så här:

”Nu manas vi alla att hjälpa med fröjd,

där sorger och lidande trycka.

Där armod och brist gör en människa böjd,

må julen ge värme och lycka.”