Om tro, vetande och rätta prioriteringar
Stefan Vikström
TEXT: Stefan Vikström
Vi lever i en mycket kaotisk tid. Informationsflödet via alla möjliga kanaler känns ibland överväldigande. Mycket av flödet handlar om vad man skall tycka, tänka - och tro - om allt det som händer och sker i vår värld. En central tanke i den kristna tron är att just tron skall utgöra ett skydd mot all den oro och det kaos som vår värld ger upphov till. Varför verkar det ändå så ofta vara just trosfrågor som utgör själva orsaken till vår inre oro? Är det månne nånting som vi har missförstått?
Jag tror att en stor orsak till oro gällande trosfrågor är att vi tenderar att blanda ihop tro och vetande, alltså olika former av kunskap som hjälper oss att relatera till och orientera oss i verkligheten. Dessutom tenderar vi, speciellt i den moderna västerländska världen, att ha ett lite problematiskt förhållande till just begreppet ”vetande”. Vi vill så gärna veta hur saker och ting hör ihop, vad som är sant och vad ”vetenskapen säger”. Ofta tror vi oss veta saker som vid närmare granskning visar sig vara synnerligen osäkra. Varje god vetenskapsman intar en mycket ödmjuk inställning till kunskap, och är försiktig med att säga sig veta någonting.
Fyra kategorier av kunskap
Den kanadensiska psykologen och forskaren John Vervaeke talar om fyra olika nivåer, eller kategorier, av kunskap. Det första är vad han kallar ”propositional knowing”. Alltså påståenden av olika slag med hjälp av vilka vi beskriver verkligheten. Alla språk, och allt vad vi uttrycker med språken, hör till den här kunskapskategorin. Den här typen av kunskap är alltid representativ, i bemärkelsen ställföreträdande. Ordet ”boll” är naturligtvis inte en boll utan en representation av den fysiska bollen. Det är värt att notera att allt vad vi säger om tron - men också alla formulerade vetenskapliga teorier, slutsatser, beskrivningar och modeller hör till den här kategorin.
Den andra nivån kallar han ”procedural knowing”, det vill säga kunskap om hur man gör någonting, till exempel att kasta en boll. Den tredje kallar han ”perspectival knowing”, det vill säga kunskap om vad det innebär att vara en separat individ, med ett visst perspektiv, en viss subjektiv uppfattning om sin omgivning - men också förståelsen av att en annan individ kan ha ett helt annat perspektiv och en annan subjektiv uppfattning. Jag kan se på, ta i, och kasta en boll, och jag kan föreställa mig vad den som jag kastar bollen åt tänker och upplever.
Den fjärde, och för detta resonemang den kanske intressantaste kunskapskategorin är vad han kallar ”participatory knowing”. Man kunde kalla det för en mera holistisk kunskap om vad det innebär att vara en del av ett mycket större sammanhang, där man spelar en viss roll, där man måste vara anpassad till sin omgivning och till andra individer i sin omgivning på ett optimalt sätt. Till exempel som att vara en medspelare i ett visst bollspel där man spelar på en viss sorts arena enligt vissa regler och där man intar en specifik roll.
Att binda samman
Enligt Vervaeke och många andra som följer detta resonemang handlar religiös ”kunskap” primärt om just den sistnämnda formen av kunskap. Enligt vissa tolkningar härstammar ordet religion från det latinska ordet religare: att binda samman, att anknyta till. Religionens primära frågeställningar handlar alltså om hur man hör ihop med tillvaron. Hur man skall leva detta liv på ett optimalt och balanserat sätt.
Tyvärr tenderar vi ofta att betona de element i tron som faller under kategorin ”propositional knowing”. Det vill säga påståenden, tankar, dogmer. Jo, visst kan man diskutera i vilken mån olika påståenden stämmer överens med verkligheten - men vi glömmer så lätt att alla påståenden utgör representationer; bilder, beskrivningar, liknelser(!) av en oändligt mycket mera komplex verklighet.
När man läser Bibeln med de här tankarna i bakgrunden märker man tydligt hur Jesu undervisning till stor del handlar om mycket praktiska angelägenheter, det vill säga just den här fjärde kunskaps-nivån. Hur skall jag bemöta min nästa? Vem är min nästa? Hur skall jag förhålla mig till tillvaron och tillvarons yttersta aspekt - Gud? Hur skall jag leva detta liv, rätt och klokt? Det är som om han skulle försöka flytta vår kunskap om Gud och hans vilja - från tankar, uppfattningar och åsikter om honom - till en mycket praktisk nivå. Tron handlar inte om teori utan om praktik.
Guds kärleks flöde
För att återgå till bollspels-analogin. En bra spelare skall inte tänka för mycket. Naturligtvis behöver man öva, utveckla sin teknik, sin praktiska kunskap. Men på planen gäller det att komma in i vad som kallas rätt ”flow”. Ett tillstånd där man blir nästan ett med sitt lag. Man måste älska spelet. Låta det flöda.
Jag tror att det är det som menas i alla de ställen i Bibeln som talar om att tron ger oss frid och ro. Det handlar om att släppa greppet om sig själv, om våra tankar och föreställningar och i stället skifta fokus mot vår omgivning, mot våra medmänniskor, och mot själva grunden för tillvaron, Gud - och låta Guds kärleks flöde fylla oss och leda oss. Naturligtvis är det inte alltid så lätt när livets sorger och bekymmer känns överväldigande. Den kristna trons betoning av Guds förlåtande kärlek och omsorg påminner oss om att vi alltid kan börja om. Trons berättelser och bilder hjälper oss att få rätt prioritering. Sök först Guds rike. Låt hans rike börja gro inom oss. Då får vi uppleva det som vi alla så innerligt längtar efter mitt i denna kaotiska värld: Större kärlek, glädje - och frid. Trons kunskap sitter i hjärtat, inte i hjärnan.