Tänk om Ignatius av Loyola och Martin Luther skulle ha mötts och fått utbyta lite tankar.
TEXT: Stefan Vikström
Det finns ett antal böcker i min bokhylla som jag ofta återkommer till. En av dem är James Martins ”Söka och finna Gud i allt”. Den kom ut redan 2010 och blev direkt en New York Times bestseller. Den engelska titeln ”The Jesuit Guide to (Almost) Everything - A Spirituality for Real Life” säger det mesta om vad den handlar om, inklusive den lite humoristiska tonen.
James Martin är en katolsk präst och Jesuit. Jesuitorden grundades 1534 av Ignatius av Loyola. Trots en ganska brokig historia och trots att den just nu består av endast c 20 000 medlemmar anses den idag vara en av de mest inflytelserika rörelserna inom den katolska kyrkan. Inte minst via det som kallas Ignatiansk spiritualitet; den mycket pragmatiska blandningen av andlighet och vardaglighet som karakteriserar rörelsen och som har inspirerat flera olika samtida andliga strömningar vida utanför den katolska kyrkan. Den nuvarande påven är också Jesuit.
Stefan Vikström
I boken utgår James Martin från några centrala Jesuitiska principer och praktiker och visar hur de kan vara till hjälp för alla som söker efter att fördjupa sin tro och integrera den i vardagen.
Den första principen är, som bokens titel säger, ”Att finna Gud i allt”. Tanken är att eftersom vi lever i Guds skapelse så kan vi möta honom i alla områden av livet och i hela tillvaron; i naturen, i vardagshändelser, i relationer, i familj, i arbete, i kultur, i lidande, i glädje. Gud är alltid nära oss.
Den andra principen är ”Att vara kontemplativ i handling”. Ignatiansk spiritualitet brukar karakteriseras som mycket praktisk. Att bli mera andlig handlar egentligen om att bli mera mänsklig, att bli mera sig själv, med allt vad det innebär av mänsklig aktivitet. Tanken är att det är endast genom att ständigt vara primärt orienterad mot Gud som allt det andra i tillvaron faller på sin rätta plats. Att be skall vara lika enkelt och naturligt som att andas. Den här formen av bön och vardags-kontemplation beskrivs som ”att länge och kärleksfullt se på det verkliga” - på det som ”är” - på det som i varje vardagssituation ligger för handen
Den tredje principen, ”Att betrakta världen på ett inkarnatoriskt sätt”, innebär en fördjupning av den första principen. Vi inte bara lever i Guds värld som hans avbild, utan vi kan lära oss att möta och umgås med Gud som alltid är aktivt verksam i sin skapelse. Som kristna tror vi ju primärt att Gud blev inkarnerad, ”blev kött”, i Jesus, vilket naturligtvis starkt betonas i boken - men tanken är att vi även idag kan möta Gud mycket konkret i upplevelser och händelser som konkretiserar och leder oss mot det goda. Det är helt enkelt Gud som drar oss till sig. Personligen upplever jag att det är sådant som vi i våra sammanhang brukar kalla för Den Heliga Andens verk - men det kanske bara är frågan om olika terminologi.
Den fjärde principen, ”Att söka frihet och indifferens”, påminner lite om en del universella andliga riktlinjer som vi bl.a. möter i moderna varianter av både stoicism och buddhism. Samtidigt handlar det om en central kristen livshållning: att i alla livets skeden förtrösta på Gud. Med rätt prioritering, ”Sök först Guds rike”, kan vi lära oss att ha en viss distans till lidande och motgångar. ”Gör er inga bekymmer, se på fåglarna under himlen…”. Det handlar väl kanske om att helt kunna ta till sig det som vi läste i den gamla Bibel-översättningen ”…för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. En sådan livshållning leder till verklig frihet, menar Martin.
“Vem vet vilka onödiga konflikter i kyrkans historia som kunde ha undvikits om Ignatius och Luther skulle ha mötts och fått utbyta lite tankar.”
I boken kommer Martin med många konkreta råd för en rad olika livssituationer. En tanke som slår mig om och om igen är att den Ignatianska spiritualitetens mycket praktiska inställning till det vanliga livet påminner en hel del om Luthersk teologi och livshållning. Vilket är intressant med tanke på att jesuit-orden hade en central roll inom motreformationen i slutet av 1500-talet. Vem vet vilka onödiga konflikter i kyrkans historia som kunde ha undvikits om Ignatius och Luther skulle ha mötts och fått utbyta lite tankar.
Det finns mycket i katolsk teologi som jag inte alls håller med om. Samtidigt är det ofta berikande för ens egen tankeverksamhet att bekanta sig med lite annorlunda sätt att se på tillvaron; vara öppen, konstruktivt kritisk - och ta till sig guldkornen. James Martin är definitivt värd att bekanta sig med.