Konsten att vara sig själv

TEXT: Sixten Ekstrand

Barns och ungdomars illamående och tilltagande psykiska besvär diskuteras regelbundet i olika medier. Problemet är komplext och det går inte att peka på en enda orsak. Det handlar om ett mångfasetterat mönster med överdriven konsumtion av sociala medier, mobbning, frånvarande föräldrar och vuxna samt orealistiska förväntningar och krav.

Den sistnämnda aspekten triggas i dag av Instagram, Tiktok och i all världens realitysåpor och Idolsprogram där det gäller att vara snygg, framgångsrik och beundrad. Omedvetet ges många unga en bild av att allting är möjligt om man bara anstränger sig. Only the sky is the limit.

Ändå är den nakna sanningen att väldigt få av oss når dessa höjder och kampen för ära, berömmelse och pengar har alltid ett pris. Allt är inte guld som glimmar och framgång status och karriär är ingen garant för lycka. Många får också, likt Robert i Vilhelm Mobergs epos Kristina från Dufvemåla, uppleva att guldet blir till sand. 

En biskop berättade om en prästkandidat som på frågan vad han helst av allt vill bli, svarade: ”Jag vill vara en helt vanlig präst i en helt vanlig församling bland vanliga människor”. Det ligger en oerhörd befrielse och en djup visdom i det svaret. Kanske det räcker om man är sig själv och tar vara på de gåvor och kunskaper man har och använder dem på den plats man är ställd.

“Och det är absolut inte fel att sätta upp mål och ha visioner för sitt liv när det gäller utbildning eller karriär. Men långt viktigare är att lära sig konsten att vara den man är.”

Visst är det fint att ha toppbetyg, bli fotbollsproffs eller göra karriär i musikbranschen. Och det är absolut inte fel att sätta upp mål och ha visioner för sitt liv när det gäller utbildning eller karriär. Men långt viktigare är att lära sig konsten att vara den man är. 

En annan aspekt är att livet sällan går att planera. Ofta förs vi av livet och olika omständigheter i riktningar som vi aldrig själva hade kunnat ens tänka eller ana. En del kallar det för Guds ledning, andra ser det mera som slumpartade möjligheter som öppnar sig eller ren och skär tur. Vi må kalla det vad vi vill men det kan vara befriande att lära sig möta varje ny dag med nyfikenhet och öppenhet inför de människor och utmaningar som möter.

Jag är övertygad om att många av dagens unga som pressas av krav, förväntningar och oro inför framtiden kunde må bra av den här insikten. Livet går inte att detaljstyra, men en dag kommer den stora kärleken emot på gatan. En annan dag öppnas plötsligt den där möjligheten till arbete som man själv inte ens hade tänkt på. Och oron inför att klimatet kollapsar, lindras kanhända när tidigare okänd och ny teknik lanseras.

Om vi tar emot varje dag som en gåva från Gud, och med öppet sinne möter dagens utmaningar, ser vi kanske också att det i den gråa vardagslunken finns en osynlig hand som leder våra liv. Den insikten kan vara en trygghet att luta sig tillbaka mot när oron och ångesten gör sig påmind.