Antingen lever vi i fred tillsammans eller så dör vi tillsammans

Sarah Bernstein. Foto Heli Vuohelainen/Finska missionssällskapet

TEXT: Mara Sten

”Jag kommer aldrig att få leva i fred och säkerhet förrän mina palestinska vänner gör det. Och de kommer aldrig att få leva i fred och säkerhet förrän jag gör det.”

Så sa Sarah Bernstein som de senaste tjugo åren arbetat med fredsfostran vid Rossing Center i Jerusalem. Hon var en av talarna vid Finska missionssällskapets årsmöte med tillhörande seminarium som hölls för några veckor sen i Helsingfors. Jag fick delta som delegat från min församling och hade förmånen att få lyssna till många inspirerande inlägg av FMS´ samarbetspartners från olika länder. Inläggen utgick från temat Tro (Tanzania), hopp (Israel), kärlek (Colombia).

Att leva

Alla inläggen var angelägna och bildade en fin helhet. Det som starkast berörde - och störde mig var inlägget av Sarah Bernstein. Det berörde mig för att hon förmedlade och betonade dialog, lyssnande och respekt som den enda framkomliga vägen till bestående fred i Mellanöstern. På frågan varifrån hon får kraft att undervisa i fredsfostran och leva i fred svarade hon att hon inte får kraft att undervisa. Det är fredsfostran och att själv leva budskapet som ger kraft att leva i fred och undervisa. Övningen i fredsfostran börjar redan i samvaron med kollegerna. De har kristen, judisk eller muslimsk bakgrund. Bernstein har själv judisk bakgrund. ”Antingen lever vi i fred tillsammans eller så kommer vi att dö tillsammans” var hennes budskap.

“ Jag blir obekväm för att jag blir pinsamt medveten om hur ofta talet om att lyssna enbart blir ord utan täckning för mig.”

Det som störde mig var att Sarah Bernsteins budskap inte lämnade mig i fred (om uttrycket tillåts här). Jag utmanades av det. Jag utmanades att tänka igenom mitt eget handlande och mina värderingar. Hur lever och handlar jag? I det lilla? I det större? Vilka värderingar förmedlar mitt liv? När hon enkelt konstaterar att vi måste lära oss att på nytt tala med varandra och lyssna till varandra blir jag obekväm. Jag blir obekväm för att jag blir pinsamt medveten om hur ofta talet om att lyssna enbart blir ord utan täckning för mig.

Det är ju så lätt att sluta lyssna till vad den andre menar och verkligen tänker om vi har diametralt olika åsikter. Jag har alltför bråttom att dra (felaktiga eller snedvridna) slutsatser. Det är alltför lätt att inbilla mig att jag vet vad den andra kommer att säga och placera hen i ett fack. Då slipper jag konfronteras med den människan och hens tankar. Men, som Sarah Bernstein säger, vi är kallade att vara det vi predikar. Om jag predikar försoning och kärlek är jag också kallad att själv leva så. Också då det går utanför den egna bekvämlighetszonen.

Tillsammans

Fred är möjlig bara då bägge parter vill det. Om vi tror på fred och lever i fred kan mycket hända. Att leva i fred handlar inte om att till alla delar vara helt överens. Det handlar mer om att leva tillsammans, acceptera varandra, att visa respekt och tolerans trots (ibland diametralt) olika åsikter. När vi visar känslighet och respekt kan vi lära oss att leva tillsammans. Det är nu det börjar brännas under fötterna på mig. För nu blir jag medveten om min ovilja att visa ens en aning förståelse. Det nu jag förstår att ”vi” inte är ”vi” mot ”de andra” utan att det bara finns ett vi som tillsammans arbetar för och lever fred. En fred där stora och oväntade ting kan ske. Som Sarah Bernstein sa:” We have seen solutions come out of nowhere.” Med andra ord: fred och viljan till fred kan födas när vi minst anar det. Vågar vi tro, hoppas och be om det?