Här läser vi om livet
TEXT: Ca Granlund
Pauliina Rauhalas bok Taivaslaulu (2013), glömmer jag inte. Författarens kärleksfulla sätt att skriva och föra fram problematiken kring laestadianernas myckna barnafödande och sjuka kroppar berörde mig djupt. Det finns gråzoner vi måste vårda. Bokens sätt att kommunicera är motsatsen till dagens spända debattklimat kring känsliga frågor.
Här läser vi om livet, många liv – så många att kroppar körs slut och glädjen försvinner bakom utmattningen. Samtidigt kämpar en människa med att göra rätt inför Gud, rätt inför sin församling där man vuxit upp, rätt för sitt mående. Här är många bitar att balansera. Varsamt går författaren fram på den väg hon påbörjat.
Jag önskar att det skulle skrivas en liknande bok om abort och eutanasi. Också här finns skarpa gränser och tonfall, fast det borde få samtalas om alla nivåer. Man borde få tid att säga, tid att lyssna, tid att tänka och spegla det mot Guds ord. Jag förväntar mig inte att ett sekulariserat samhälle speglar sina åsikter mot Guds ord, men jag tycker det är nödvändigt att vi som kristna gör det. Vi bär på många erfarenheter – men vi har också en bok att följa. Liv och död är stora ämnen. Vem har rätt att råda över det och var finns gråzonerna, nyanserna, viljan att förstå utöver sitt eget lidande eller sin egen åsikt? Här finns inga oproblematiska ställningstaganden. Det handlar om att döda någon som kunde ha blivit till och det handlar om att döda någon som ännu lever i sitt lidande.
Rauhala har senare skrivit en bok om syndabekännelse – egentligen den offentliga, den som man tvingas fram till inför alla, där man skäms, förnedras, blir andligt våldtagen. Men det är en annan bok och med ett litet bestämdare tonläge. Kanske på sin plats just där.
En bok jag inte glömmer är inte endast en, men den som kanske inte många läst eller vetat om får mest plats här. De andra bara måste jag få nämna. De flesta känner dem vid namn, åtminstone författarna. En av dessa tre skulle jag tillsammans med bibeln ta med mig till en öde ö, helt säkert. Fjodor Dostojevskijs Brott och straff och Idioten samt Ludmila Ulitskajas Det gröna tältet. Den sistnämnda påminner oss om hur otroligt eldfängd och viktig litteraturen är. Vi följer med tre killar som studerar litteratur under stalintiden och som blir dissidenter. Jag vaknar upp om hur fantastiskt farligt det skrivna ordet är – och i diktaturer vet man det alldeles särskilt. Vi känner till många klassiska fabler där politiken kritiseras genom förmänskligade djur, men också dikten i form av små, skruttiga papperslappar – ren poesi, kan vara livsfarlig, samhällsomstörtande. Läs!