”Vad har du tänkt på, Mari Nurmi?”

Jag sitter på soffan och mina tankar går till veckoslut som just gått.  Vi, jag och min fru har spenderat vårt veckoslut med främmande människor i vårt arbete som volontärer för Regnbågsfamiljernas familjecenter.
Vi har delat erfarenheter och upplevelser kring relationens samspel med varandra.
Att ha kunnat dela med sig av erfarenheter och bygga upp två dagar av inkludering, tillit, godkännande och medmänsklighet så att deltagarna har kunnat sänka sina murar som skyddat dem i så många år.
Att kunna förmedla den känslan så att den börjar leva i gruppen är en underbar känsla, se hur människornas axlar stiger lite, blicken vågar titta runt. Småningom ser man hur deltagarna själv tar kontakt med varandra, vågar berätta om sina liv. Vilken känsla att kunna tillbringa några dagar så att man känner sig välkommen och älskad som den man är.
De är den känslan jag alltid vill förmedla till människorna runt omkring mig i alla mina träffar, att du är välkommen och älskad som just du!


(I finska språket finns ordet ”vertainen” av vilket man bygger upp ordet vertaisohjaaja. Den beskriver på ett enkelt sätt att deltagarna i gruppen är jämlika med dig själv och så fungerar 1-2 personer som vägledare under den gemensamma färden.)