Det jag trodde var kärlek

Text: Maria Sten

Anna Lidman
Det jag trodde var kärlek
En bok om psykiskt våld.

”Gå vid första slaget. Men om det första slaget aldrig kommer? Hur gör man då?” Frågan går som en röd tråd genom Anna Lindmans bok ”Det jag trodde var kärlek.” Hon är författare och journalist på SVT och bland annat känd för sina dokumentärer om Knutby och om andligt våld.

Det jag trodde var kärlek är berättelser om psykiskt våld i nära relationer. Anna Lindman har intervjuat och samtalat med flera kvinnor och en man som alla har erfarenhet av psykiskt våld i sitt parförhållande. En erfarenhet hon själv också delar med de andra. Alla har upplevt att det de trodde var en himlastormande förälskelse och stark kärlek egentligen handlat om någonting annat. Det har handlat om maktbegär och förtryck, om självupptagenhet och oförmåga att reda ut konflikter och kan definieras som våld i nära relation.

Psykiskt våld är en form av våld som inte ger några blåmärken, men som sätter sig i själen hos den som utsätts. Forskning visar att det är den vanligaste formen av våld i nära relationer. Våldet är svårt, ja nästan omöjligt, att bevisa då de yttre spåren saknas. Hur går det att bevisa att trasig självkänsla efter att under lång tid fått höra hur värdelös du är, att ingen kan älska dig, att du flirtar runt eller är allmänt besvärlig? Vilken är skillnaden mellan normala gräl i en sund relation och psykiskt våld? Hur vet man att en trasig stol eller krossad vas eller hot om att din partner tar sitt liv om du går, faktiskt är våld i nära relation? Du har ju inte har enda skråma, du saknar blåmärken och dina revben är intakta. Du har ju inte utsatts för något synligt våld. Din partner är ju inte en som slår. Dessutom står ord mot ord och de yttre bevisen saknas. Och vems var egentligen felet? Som en av kvinnorna i boken uttrycker det: ”Det hade varit lättare om han hade slagit mig. Då hade jag haft en orsak att gå.”

Den som varit eller är i den här gråzonen behöver försöka förstå det som hen varit med om. Hen behöver spegla sina erfarenheter mot andras liknande. I sin bok Sekten (om Knutby) jämför Anna Lindman människor som inte lämnar en sekt trots att de tar skada i den med den som stannar kvar i ett destruktivt förhållande. Många som levde i destruktiva förhållanden kände igen sig när de läste boken Sekten. En del av dem tog kontakt med författaren för att dela sin berättelse. Också Anna själv fick en igenkänningsupplevelse när hon intervjuade de tidigare sektmedlemmarna. Vid kaffebord, per e-post, i samtal där människor möttes och samtalen plötsligt kom in på de egna erfarenheterna av psykiskt våld i parrelationen. När flera personer delar sina berättelser framträder ett gemensamt mönster. Då är det lättare att sätta ord på egna upplevelser och erfarenheter. Man ser mönster och förstår vad man varit (är) med om. Berättelserna bidrog till att Anna Lindman skrev boken. Den föddes ur ett behov av att förstå varför det gick som det gick. Varför man inte såg vad det handlade om innan man for verkligt illa, varför det fick pågå så länge som det gjorde. Alla berättelserna utom hennes egen har anonymiserats, för att skydda och för att ingen ska hängas ut.

I berättelserna finns ett mönster: Från den himlastormande förälskelsen, den intensiva blicken, uppvaktningarna, hur han (för det mesta är det han) tog i armen (markerade ägarskap, men den förälskade ser det som vilja att visa ”vi hör ihop”) till små, till synes oförargliga påpekanden (är du inte lite väl högljudd, du tog ganska mycket plats i dag, de där skorna ser slarviga ut...). Det leder till nästa steg och nästa och nästa. Det verbala våldet eskalerar, blir skrik och skäll som varvas med tystnad (du ska lära dig vad som är bäst för dig alternativt att inte behandla mig hur som helst).

Relationer liknas ibland vid en trappa. Från längtan till att träffas, lära känna varandra mer och mer, hitta ömsesidig respekt och förståelse, fördjupad kärlek, vilja att dela livet, bilda familj. Trappan går uppåt, ett steg i taget. Varje steg kräver sin tid, men inget hastar. Varje par har sin takt.
I en relation som kommer att präglas av våld tar man ofta trappan i raska språng, hoppar över ett steg eller två ibland, speciellt de första. Någonstans är man så sammanflätad att det inte går (eller åtminstone är oerhört svårt) att ta sig ur. Men i något skede börjar det hela gå neråt. Som vi vet går det ofta snabbare att gå ner för en trappa än uppför. Vi blundar för det som känns konstigt eller som gör oss obekväma, också allvarliga saker. Vi slår dövörat till när partners ex tar kontakt och berättar sin erfarenhet. En berättelse som vi inte vill höra. Det bevisar ju bara det han berättat ”Hon är labil, har en personlighetsstörning eller...”. Vi väljer att inte lyssna och bortförklarar och sväljer. ”Nästa gång är det annorlunda. Då kan vi diskutera sansat.” Och mellan vredesutbrotten och tigandet finns ju de goda dagarna, värmen, glädjen, kärleken som övervinner allt. Tills nästa utbrott kommer. Och nästa.

Berättelserna visar att vem som helst av oss kan råka ut för en våldsbenägen narcissist (oavsett om det handlar om fysiskt eller psykiskt våld). Det är välutbildade kvinnor med bra jobb. För hur ska vi kunna veta vart en dejt kan leda? Vem av oss har inte blivit blixtförälskad? Vi skall också komma ihåg att få personer får vredesutbrott eller flippar ur av svartsjuka på den första dejten. I så fall skulle få av oss, om ens någon gå på en andra dejt med den personen. Vi anstränger oss för att visa upp våra goda sidor i början. Vi kan anstränga oss länge. Många i boken berättar att det gick lång tid förrän det första lilla tecknet på psykiskt våld kom, kanske tills man flyttat ihop och bildat ett gemensamt hem. Då var det svårare att gå. Och våldet kom smygande. Det normaliseras i ens tanke- och känslovärld. Lindman skriver att vår kropp medverkar till att vi för en kamp mot klarsyn och logik. ”För den som står på första trappsteget nedåt i den destruktiva relationstrappan blir den egna kroppen, den egna hjärnans signalsubstanser en del av det som möjliggör vad som komma skall. När självanklagelserna och den egna förebråelsen sedan sätter in, minns att din egen kropp förrådde dig.” Passionen var stark och höll dig kvar Det är det som gör det så svårt att ta ansvar för mitt eget liv och göra det enda raka: att gå. Men det går. Det visar berättelserna i Anna Lindmans bok. Hennes egen och många andras.


Det jag trodde var kärlek är en stark bok. Den är en personlig bok, men också en bok där många berättelser får rum. Berättelserna visar på det gemensamma mönstret i relationer präglade av våld. De varvas med reflektioner över vetenskap och erfarenheter. Boken är fri från skuldbeläggande (varför gick du inte?) av andra, men full av reflektion och förståelse mellan alla som utsatts. Det är också en viktig bok. Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem i Finland. Var femte kvinna har upplevt våld eller hot om våld. Vi vet att inte alla män slår eller använder psykiskt våld. Vi vet också att även kvinnor gör sig skyldiga till våld. Och vi vet att det fortfarande är fler män än kvinnor som slår och / eller utövar psykiskt våld. Det är viktigt att vi känner igen våldet, tar det tals och hjälper varandra oavsett om vi möter det i våra egna liv, i vår närmiljö eller i vårt arbete. Det är viktigt att vi som kyrka alltjämt säger nej till våld i nära relationer.