Dune
TEXT: Rebecka Stråhlman
2020-talets stora scifi-spektakel är utan tvivel filmerna som baserar sig på Frank Herberts romanserie med samma namn: Dune. I vår har den andra filmen haft premiär på bio och jag kan genast säga att det absolut lönar sig att se de filmer som redan kommit ut (del ett 2021) helt enkelt för att de är mycket välgjorda: allt från skådespelarprestationer till specialeffekter är av högsta kvalité. Men det finns andra orsaker att bekanta sig med både filmerna och böckerna Dune. De teman som berättelsen kretsar kring är nämligen högaktuella: bland annat maktkamp, klimatförändring och rasism. Dessutom finns mycket starka inslag av religiositet, vilket gör det extra intressant för den som kan något om religion(er): Vi har messiasgestalten Paul Atreides (Timothy Chalamet). Vi har löftet om ett paradis. Vi har prästerskapet, kulten och fanatikerna. Vi har till och med ett sorts kunskapens dryck om gott och ont.
Part Two
När Dune: Part Two börjar befinner sig Paul med sin mor hos folket fremen på ökenplaneten Arrakis. Där har de hamnat, eftersom hela deras släkt, som hört till en av de styrande familjerna, blivit mördad av en annan av de mäktiga släkterna, huset Harkonnen (Stellan Skarsgård i spetsen). Familjen Atreides hade nämligen varit den släkt som länge haft rätten att kontrollera hela handeln av kryddan och den som kontrollerar kryddan kontrollerar i praktiken hela det kända universum. Hela kända universum är nämligen beroende av kryddan, en sorts stimulerande drog, och den finns främst i öknen där fremen bor. Därmed förekommer en ständig maktkamp mellan de styrande familjerna.
Släkten Atreides såg sig som en mer moralisk, god makthavare, men blev nästan utrotad av den grymma släkten Harkonnen. Men också släkten Atreides ansåg sig vara överlägsen fremen-folket, eftersom den kontrollerade kryddan på deras planet (jämför kolonialism). Även fremen-folket ser sig som moraliskt överlägsna de andra, eftersom deras främsta strävan inte är makt, utan att få leva ett bra och fritt liv. Bland fremen finns en profetia om en messias som en dag ska befria deras planet och även göra den grön. Vatten är nämligen också en bristvara, men folket har länge samlat vatten i reservoarer och hoppas att det en dag ska räcka till för att göra ökenplaneten grön (igen?). När några av fremen börjar se tecknen på messias hos Paul, utnyttjar hans mamma situationen och förstärker bilden av Paul som fremens messias. Pauls mamma, lady Jessica Atreides (Rebecca Ferguson), är nämligen prästinna och hör till Ben Geserit, religiösa ledare (kvinnor) som verkar i bakgrunden i så gott som alla släkter och kanske är den grupp som egentligen styr allt. Åtminstone utnyttjar de starkt religionen, myten och legenden för sina egna syften (läs makt). När Paul så småningom blir en tydligare ledare och messiasgestalt är det frågan om han naturligt växer in i rollen eller om han blir manipulerad till den av sin mamma (och de som blint ser honom som sin messianska ledare).
To Paradise
Jag reagerar på att filmen innehåller så mycket religiöst sprängstoff och frågar mig själv om filmmakarna själva är medvetna om vad de leker med. När messiasgestalten Paul i slutet av filmen ropar ”To paradise!” och soldaterna med ledaren i spetsen upprepar ”To paradise!” och kastar sig iväg mot fienden går mina tankar genast till islamistiska självmordsbombare som utför sitt uppdrag för att de utlovats ett paradis ”på andra sidan”. När jag diskuterar filmen med min man, som läst böckerna, associerar han dock betydligt starkare till klimatförändring och längtan efter en välmående grön planet. Oberoende innehåller både den första och nu den andra Dune-filmen många referenser till maktkamp, religionernas både negativa och positiva effekter och samhällsfrågor att de fungerar utmärkt som samtalsunderlag för många olika teman. Och filmerna är definitivt sevärda: både som underhållning och som något att tänka på.