I dödens närhet

Anna Brummer

TEXT: Anna Brummer och Helena Salenius

Döden berör oss alla - mer eller mindre, förr eller senare. För Anna Brummer är döden en del av vardagen. Hon har i snart tio år jobbat som frilans sjukhusmusiker bland annat på Storkärrs sjukhus och Terhohemmet i Helsingfors där hon mött döende patienter och deras närstående i musikens tecken. Vi träffas för att diskutera hur hennes eget förhållningssätt till döden förändrats i och med arbetet och hur människor i dödens närhet förhåller sig till döden.

Jag har fått nytt perspektiv på livet och börjat se mitt eget liv som en båge där slutet är lika naturligt som början. I den här åldern vet jag att jag har mycket mindre kvar av livet än jag har bakom och det gör att jag väljer vad jag vill hinna med. Jag tänker på hur livet blivit, varför det blev som det blev och vad som format mig. Det är inget sorgligt eller dramatiskt med det här, utan mera som att göra ett sammandrag av livet.

Jag är inte rädd för att livet tar slut, men vet nog också att det är en annan sak att hantera sin närståendes eller sin egen död än att möta döden på jobbet. Det som är det svåra i döden är alla de människorelationer som bryts, särskilt ur deras perspektiv som fortsätter jordelivet.

Att vandra vid den döendes sida är att lindra ensamhet, och jag upplever att jag genom musiken har unika redskap för det. Ibland har patienten inte några släktingar eller vänner på orten, och det händer att de inte vet att de kan kontakta församlingen för att få besök av diakon eller egen präst. Sjukhusprästerna gör ett fantastiskt arbete. De är såsom mina närmaste kolleger.

En församlingsanställd om Annas arbete: ”Musikens själavårdande dimension kommer på ett så fint sätt till uttryck i ditt arbete”.

Jag är jättetacksam för att få jobba med det här! Jag trivs med att hjälpa och komma nära dem som befinner sig i en sårbar situation. Jag vill också betona att jag ser döden inom den palliativa vården. Att möta döden till exempel genom olyckor är totalt en annan sak.

Det verkar som om livets början och livet slut intresserar/t dig. När du jobbade som kantor i en församling träffade du många bebisar, barn och deras föräldrar. Finns det något gemensamt i de här grupperna som motiverat eller intresserat dig?

Både de nyfödda och de döende är skyddslösa, och kontakten med ett spädbarn och en mänska vid livets slut är skör. Arbetet kräver stor lyhördhet. Jag upplever att de båda befinner sig nära mysteriet: mänskolivet som tänts i den lilla varelsen, och det liv som håller på att släckas i den döende. För mig bär de här upplevelserna stråk av helighet. Och den nyföddas blick påminner om den blick jag kan se i den döende.

Hur möter människor i allmänhet sin egen död?

Det är väldigt varierande. Jag kommer ju till den döende som musiker så samtalet kan börja med tankar kring musik. Den kan ha avgörande betydelse för en del av dem jag möter och dessutom ha stor terapeutisk inverkan. Genom musiken aktiveras minnen. Någon kan be mig sjunga en sång från skolåren eller någonting som till exempel mommo nynnade för en när man var liten. Minnesbilderna från barndomen blir ofta viktigare i det här skedet av livet. Någon ber mig sjunga något som sjungits på en närståendes begravning.

Ibland vill de döende sammanfatta vad livet förde med sig för dem, andra vill tala om hur livet går vidare i barnbarnen. Några talar om viktiga eller svåra relationer eller berättar om konflikter som inte löst sig. För en del är det följande måltid som gäller eller nästa dusch, och ibland får jag intrycket att den döende förnekar situationen hen befinner sig i, och räknar ännu med att återvända till den hektiska vardagen med allt vad det innebär. Några är vissa om att de kommer att återse sina närstående efter döden. Min uppgift är att lyssna, stöda och bejaka. Och främst av allt ger ju mina sånger och låtar glädje- och tröstestunder. Tacksamheten som patienterna riktar till mig är påtaglig.

När patienten inte längre orkar eller kan samtala har musiken fortfarande en central uppgift. Den lindrar ensamheten och förmedlar trygghet då den är vald utgående från patientens önskemål.

Hur är det att möta de anhöriga?

Också de närstående är blottlagda och avskalade i den situationen. Det blir sällan ytliga kontakter, man talar genast om väsentligheter. Det är ett stort förtroende från de närståendes sida att de vill ha kontakt med en sjukhusmusiker så jag ser det som ett privilegium att få möta dem i en situation där de är sårbara. Det är fint att få göra något för dem!

Ibland kan det vara svårt när det är flera närstående på plats med en döende. De kan ha olika syn på vad som är bäst för den döende. Det kan finnas många olika slag av önskningar ”i luften”, som ibland är motsatta. Ett barnbarn kan till exempel vara irriterat på sin pappa och skulle vilja vara ensam med far- eller morföräldern en stund.

Pjäsen Vid livets gräns som du turnerar med är skriven utgående från dina erfarenheter som sjukhusmusiker. I den spelar du dig själv och skådespelerskan Helena Ryti spelar alla andra roller. I presentationen av föreställningen ställer du frågan: Vad behöver egentligen en människa?

Föreställningen handlar om att bli sedd. Vi behöver bli sedda som hela mänskor också när vi dör. Man talar inom den palliativa vården om fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt lidande. För mig själv är musiken i dess olika former till betydande delar ett svar på de existentiella behoven.

Vi behöver också varandra vilket står för de sociala behoven. Dessutom kan vi genom en annan människas närhet få uppleva förlåtelse och försoning. Sådant kan vara extremt viktigt för den döende och vi är tillbaka i det existentiella. Vi vet också att i en medmänska kan vi möta Kristus.