Är vi närvarande, medvetna, förankrade i kropp och rum, i andningen, då blir det vi gör levande.

LÅNGLÄSNING

Rebecka Stråhlman och Claus Terlinden funderar på gudstjänsten, på prästens roll, liturgi och tilltal. Ett samtal som gärna kan fortsätta i församlingen.

TEXT: Rebecka Stråhlman och Claus Terlinden

Att läsa texter

R: Ibland funderar jag om vi präster alls har någon aning om vad det är vi säger i gudstjänsten. Man läser texter och utför liturgi monotont och slentrianmässigt och verkar ibland nästan “rabbla tomma ord” för att de står i handboken. Jag undrar ofta om prästen menar det hen läser, säger och mässar?

Jag tänker att om vi verkligen har utforskat och satt oss in i en text så hörs det. Då blir det inte monotont, tomt eller slentrianmässigt, för texten har fått en personlig betydelse för oss och vi själva har en tanke om vad vi vill förmedla med texten, bönen och liturgin.

Jag undrar också varför en del präster ändrar sig helt när de stiger upp framför människor? I ett vanligt samtal kan de vara hur jordnära som helst och man ser deras personlighet, men när hen ställer sig framför människor är det som om personen tar på sig prästrollen och "proststämman" och blir någon helt annan. Skulle det vara så farligt att fortsätta vara sig själv?

Jag hör till dem som gärna skulle önska att man vid textläsning skulle våga använda sig mer av olika tonfall och tempo. Vi ska inte göra gudstjänsten till ett skådespel, men vi kunde definitivt ta lärdomar från skådespelarna. En riktigt duktig skådespelare tänker vi ju aldrig att hen spelar en roll, utan vi upplever att skådespelaren är den person hen spelar. En god skådespelare tar nämligen inte på sig en roll, utan gräver i sig själv för att det hen gör och säger verkligen ska vara sant också för hen själv just i den stunden.

Liturgi och teater

C: Jonej, säger Karisbon. Eller jag menar jag förstår väl vad du menar. Men där finns ju liksom olika fallgropar. Det är bra och viktigt att analysera vad som (kanske) ofta går fel i liturgiska sammanhang. Och där finns säkert beröringspunkter till teater och skådespelare. Men, som du konstaterar är gudstjänst inte skådespel

Teknik

Och det finns dessutom olika roller för liturgen som kanske kräver olika tekniker? Det är i alla fall skillnad mellan predikan, textläsning, liturgiska "växelhälsningar" - eller hela det liturgiska 'skådespelet', om man nu kan använda ett sådant ord.( För fast det inte är teater är det ju inte en fotbollsmatch heller. )

Att framföra en Predikan (a k a att angöra en brygga)

Predikan kallas ju ibland också för ’homilia’ som mera har betydelsen "samtal". Det kan säkert läggas upp olika definitioner, men att förstå predikan som regelrätt 'förkunnelse' blir ju fel en vanlig söndag där kärntruppen är samlad i kyrksalen. Då föredrar jag idén att man tillsammans fördjupar sig, fast predikanten har fått tid och uppdrag att gå och sondera terrängen lite grann. Men annars är hen lika mycket på väg (och vilse?) som åhörarna. Nåja, jag talar kanske mest om mig själv här. Men jag tycker illa om predikanter som låtsas vara bättre eller mera framskridna än bänknötarna. Tonen i predikan får då gärna vara samtalslik, personlig, essayistisk.

Det är en smaksak om man har manuskript eller talar fritt. De flesta tror jag inte klarar av att tala fritt så att det blir tillräckligt koncentrerat, lätt och djupt.

Textläsning

Det där med 'roller' och diverse tempo etc gäller kanske mest textläsningarna. Där är jag nästan av den åsikten att man INTE ska tolka för mycket. Som inte betyder att man ska läsa tråkigt eller monotont. Men det finns väl en sån där grundutrustning: vara bekant med texten, veta meningsbågarna, ha en aning om var det finns konfliktfyllda punkter.

And(ning)en

Ganska mycket har det med andningen att göra, med att vara medveten och förankrad i kroppen och i  rummet. Och ändå lämna öppet det spektrum av betydelser som finns i texten och i varje ord. I de liturgiska delarna är definitivt sången en bra hjälp och förmedlar något av den 'varma objektivitet´ som jag söker till skillnad från tråkighet eller pomp, eller “kall objektivitet”, eller hur jag nu ska benämna det.

Manuskript

R: Jag anser att det i de allra flesta fall är bäst att ha manuskript. Visst är det absolut fint om man klarar sig utan, men vi är nog väldigt få som klarar av att - som du säger - tala fritt så att det blir tillräckligt koncentrerat, lätt och djupt. Är man skicklig kan det räcka med punkter, men något stöd är nog alltid bra att ha, eftersom risken att det ska bli luddigt, ostrukturerat och långt är för stor utan manuskript. Sedan hoppas jag förstås att man är så pass insatt i och medveten om det man ska säga, så att man inte är fast i sitt manuskript, utan kan tala på ett sätt så att man får intrycket av att "man talar fritt", fast allt egentligen är nedskrivet. Jag brukar faktiskt ofta skriva mina predikningar i talspråk, så som jag skulle uttrycka mig i ett samtal, så får jag bort lite av stelheten och kantigheten där, men har ändå en någorlunda tydlig struktur.

Är predikan tal eller samtal?

Sedan tycker jag egentligen inte om att predika, delvis just för att jag själv upplever mig som vilse i många saker och har mer frågor än svar. Vem är jag att komma och säga något? Men därför tycker jag också om att hitta på något mer än att bara stå och hålla låda. Jag vill att vi utforskar tillsammans! Jag tappar själv snabbt intresset när jag lyssnar på predikan och vill inte åstadkomma samma sak själv. Precis som du tycker jag illa om predikanter som låtsas vara bättre eller mera framskridna än vanliga dödliga. Men sedan finns ju faktiskt många trogna kyrkbesökare som vill att prästen, den som har läst teologi och kan mycket, förkunnar och undervisar och då blir det också en balansgång mellan att bemöta olika behov. Men jag tänker här också som du att predikantens uppgift är att på förhand "sondera terrängen", ta reda på och ha en grund för det samtal man för.

Teknisk del

Precis som du skriver om liturgin, så finns det olika roller som kräver olika tekniker och därför anser jag att det är så viktigt att fundera på och sätta sig in i vad man faktiskt gör när man predikar, läser en text, ber en bön, uttalar de liturgiska växelhälsningarna och så vidare. De olika delarna har olika funktioner och vi kan inte brumma igenom dem på samma växel hela vägen. Utan en förståelse för vad man gör, utan dynamik - utan andning, som du skriver om! - så blir allt jämntjockt och livlöst och utan någon som helst betydelse eller relevans. Då tar jag hellre en promenad i skogen eller sätter mig på en klippa vid havet än går på en gudstjänst.

Andning igen

Och andningen, ja! Det är precis det här jag menar när jag talar om att utforska och vara medveten om vad man faktiskt håller på med. Om vi inte vet vad vi håller på med, vet vad en text betyder, vilken funktion något har, inte har reflekterat över den personliga betydelsen för mig själv - inte förankrat det i kroppen och själen - så kan vi inte vara fullt närvarande i den situation som vi ju som präster ska fungera som en sorts ledare för (vara den där som sonderat terrängen). Är vi närvarande, medvetna, förankrade i kropp och rum, i andningen, då blir det vi gör levande. Då kommer också de där naturliga växlingarna i tempo och ton. Då kommer en naturlig tolkning som inte handlar om att påtvinga en övertygelse eller åsikt, utan en mild subjektivitet som stiger ut kroppen, själen och hjärtat.

Sing a sång? Sång och ’mässandet’

Vad gäller sången är jag kanske av lite annan åsikt - trots att jag själv anser mig vara sångare.

Men jag hör också till dem som skolats i att vi inte sjunger liturgi, vi mässar, så det har inget med sång att göra. Nåja, jag ser helt enkelt att det finns en praktisk eller psykologisk utmaning här. Många präster är så osäkra i sång att fokus helt blir på prestationen och då förlorar sången sin funktion. Då kan växelläsning utan melodi bli mycket bättre. Men jag anser också att alla kan lära sig sjunga. Det kräver bara övning och tid. Man kunde också mer frimodigt justera tonarterna med kantorn. Och förstås kan det hjälpa psykologiskt om man tänker att man inte sjunger, utan mässar. Också här anser jag att det hjälper om man är medveten om vad man gör och varför, så att nervositet och tanken på prestation förlorar betydelse. Så, i teorin håller jag med dig om sångens funktion, men ser inte att den funktionen skulle förverkligas just nu.

“Och förstås kan det hjälpa psykologiskt om man tänker att man inte sjunger, utan mässar.”

C: 'Sången' har säkert den problematiken att den befinner sig i en krånglig sociokulturell situation. Sången (och musicerandet överhuvudtaget) har hamnat in i en stjärnkult av stora mått. Vi har alla världsstjärnor tillgängliga när som helst. (Ikon: barn och unga kan sjunga bara med en verklig eller inbillad mikrofon framför näsan.) Samtidigt har vardagsmusicerandet och -sjungandet förlorat sin plats radikalt (förutom kanske i kyrkan). Musicerar man ska det vara konsert och skivsläpp och så vidare. Allt det här har säkert inverkan på en sjungande liturgs självbild.

R: Precis! Det märks ju också på skribaläger att det (generellt sett) blir allt svårare med allsången. Ungdomarna vågar inte sjunga. Det syns också på att skolorna ofta berättar att det är svårare att få eleverna att uppträda på avslutningar, fester och shower. Här kommer förstås också in att man är rädd att något ska filmas och läggas på some, men det är en annan historia.

Men jag tänker också att vi gärna kunde diskutera sångens/mässandets funktion i gudstjänsten. Just att det inte handlar om sång i bemärkelsen "uppträdande" eller "prestation", utan kommunikation och någon sorts objektivitet, som du nämnde tidigare. Men jag anser att vi oberoende skulle behöva mer träning i röstanvändning för att våga trotsa det där sociokulturella och också se att man inte måste hålla sig till de tonarter som är skrivna i handboken, utan tillsammans med kantorn kan hitta en tonart som känns trygg och som stöder liturgens uppgift.

C: Sen kan man säkert diskutera den kanske suddiga gränsen mellan "mässande" och sång. Som kanske förtydligar också skillnaden mellan liturgi och skådespel?

Vad förmedlas? Budkavle, munkavle

Skillnaden skulle ligga någonstans mellan: "jag förmedlar någonting ur mina djup (via teatertexten som jag har anammat)" och "jag håller öppna de många dörrar som finns i liturgiska eller bibliska texter för att andra ska kunna resonera med dem".

Och vad som angår hela liturgin: här borde det inte finnas åskådare, publik. Fast det ofta har blivit så. En viktig fråga blir då: Vem är subjekt i gudstjänsten? Vem i teatern?

Inte i världen?

R: Jag håller med om att det i liturgin inte ska finnas åskådare. Det är en dialog, en gemensam vandring, mysterier vi utforskar tillsammans. Men hur kan vi göra liturgi så att den faktiskt är inkluderande och vi inte blir indelade i medverkande och åskådare? Jag tänker på att en som inte är "kyrkvan" lätt blir en åskådare och utanför för att liturgin är så främmande. Jag minns första gångerna jag var på gudstjänst med ett barn som börjat röra på sig, men fortfarande behövde mat och torr blöja på beställning. Då tänkte jag å ena sidan: “vad skönt med liturgi, här kan jag vara med trots att jag yrar på med baby, för rytmen, orden och melodierna är de samma bekanta, jag kan vila i det här”. Men å andra sidan: “skulle jag inte vara bekant med den här helheten skulle jag nu känna mig extra utanför.”

Vår liturgi och våra gudstjänster är så väldigt annorlunda den värld vi lever i, så för många blir det ett "skådespel" och man har svårt att uppleva att man skulle vara en aktiv del av helheten. Då kan man uppleva att man är mer delaktig i en teater- eller biosalong trots att man bara sitter och följer med.

Så om vi inte vill ändra på eller frångå liturgin och gudstjänstens form (vilket jag inte nödvändigtvis anser vi behöver, eftersom någon sorts liturgi oberoende skulle uppstå; också frikyrkor har sin "liturgi") behöver vi verkligen jobba mer på hur vi i praktiken utför gudstjänsten. Och en stor del av det arbetet är arbete med oss själva och det "material" vi har att jobba med.

Vad inspirerar dig mest?

Jag blir inspirerad när jag ser någon annans glädje och engagemang i det hen gör, ser att personen är trygg och närvarande i sig själv och situationen. Jag blir också inspirerad av dem som vågar tänka utanför ramarna och pröva något nytt. Hjälp och stöd hittar jag från många olika håll - och det ser jag också som viktigt: att vidga sina vyer. Därmed lägger jag också stort värde på sådana här diskussioner! När det gäller tekniker upplever jag ändå att jag personligen har mest nytta av skådespelar- och rösttekniker. Sedan upplever jag också att alla år som dansare och konståkare har gett mig ett visst fokus och kroppsmedvetenhet som jag lite mer indirekt har nytta av som präst och i arbetet med gudstjänsten.

C: För mig har bibliodrama varit den största inspirationskällan. Grundidén i bibliodrama är att man läser texten ’med hela kroppen’. Med hela sin varelse. Både texter och kroppen har många olika skikt och dimensioner som kommunicerar med varandra. Ibland berikar de varandra. Ibland kan de vara i konflikt med varandra. En viktig tanke är också att man därför inte kan låsa sig vid en tolkning, ett sätt. Liturgi och gudstjänst skapar då i bästa fall rum, utrymme för dessa många dimensioner. Frihet, mångfald, kroppslighet är kärnord för min förståelse av vad gudstjänst kunde och borde vara.