Den föränderliga konfirmationsteologin

TEXT: Helena Salenius

Karin Rubenson är präst och universitetslektor vid Göteborgs universitet. I Den föränderliga konfirmationsteologin diskuterar hon bland annat vad det innebär att allt fler av konfirmanderna inte är döpta som barn. Hon har inte varit med i arbetet med undersökningen som ledde till rapporten, men fick i uppdrag att kommentera den. Texten är mycket intressant, den ger tuggmotstånd och möjlighet att reflektera över sin egen konfirmationsteologi. Eftersom det är svårt att kort sammanfatta den är det bra att läsa hela texten i Konfirmation i förändringens tid. Här följer några lyft.

Rubenson diskuterar konfirmationsteologi utgående från undersökningsresultaten i rapporten Konfirmation i förändringens tid. Hon utgår från fyra aspekter av konfirmationsteologi, nämligen dopets, ställningstagandets, delaktighetens och sändningens teologi. Dessa teman hänger samman och överlappar varandra, men belyser också olika synvinklar. Rubenson, som doktorerat om barns plats i liturgin, utgår också i sin analys främst från liturgin.

Dopets teologi

Konfirmationen är en del av församlingens dopundervisning och har alltid hört samman med dopet. Hur det här tar sig uttryck i praktiken har varierat och varierar. Under vissa tider har konfirmationen snarare hört ihop med det första nattvardsmottagandet än bekräftelsen av dopets löften. Under andra tider har betoningen legat på kunskap och förhör, och ibland på konfirmationen som en initiationsrit där konfirmanden förväntades bekänna den kristna tron.

Karin Rubenson

I dag är konfirmandundervisningen en del av församlingens dopundervisning och den enda tydligt reglerade formen för trosundervisning i den Svenska kyrkan. I konfirmandriktlinjerna från 2020 står det att konfirmanden under konfirmationstiden ska ges möjlighet att ”forma sin livsberättelse i ljuset av sitt dop”. Sambandet mellan dop och konfirmation betonas idag. Det här sambandet beskrivs i riktlinjerna för konfirmandundervisningen med begreppen aktualisering, bekräftelse, levandegörande och erfarenhet.

Rubenson skriver också att konfirmationen, åtminstone sedan 1960-talet, alltmer präglats av ett processtänkande i enlighet med tanken på livslångt lärande. Konfirmationen kan därför ses både som en process och som en rit.

Konfirmandriktlinjerna utgår från att konfirmanderna är döpta som barn, vilket inte motsvarar den rådande situationen eftersom de odöptas antal ökar. I praktiken kan konfirmationstiden vara ”både dopundervisning inför dopet och dopundervisning efter dopet, samtidigt” skriver Rubenson. För de odöpta ungdomarna blir ju konfirmandundervisningen egentligen dopundervisning inför dopet. En av de frågor som väckts är om de odöpta ska döpas i början eller slutet av konfirmandtiden?

Ställningstagandets teologi

Enkätsvaren från konfirmanderna visar att konfirmationen ofta ses som ett personligt ställningstagande. Konfirmanderna efterfrågar information för att kunna ta ställning till om kristendomen är någonting för dem. Den här pietistiskt präglade och subjektiva aspekten av konfirmationen aktualiseras idag på nytt i och med att samhället är mångreligiöst och individualiserat, och det egna ställningstagandet betonas av konfirmanderna. I konfirmationsliturgin är den däremot nedtonad, vilket syns i att den fråga som tidigare ställdes till konfirmanderna om deras tro inte längre ställs. Idag lyder frågan i stället ”Vill ni konfirmeras och leva i Kristi världsvida kyrka?” Att konfirmeras blir därmed liktydigt med att leva som en del av kyrkan. Frågan är inte heller i den nuvarande konfirmandliturgin placerad direkt efter trosbekännelsen utan i början av gudstjänsten.

Det kanske mest synliga praktiska dilemmat som kan uppkomma då ungdomarna önskar fakta för att kunna ta ställning är att det kan minska användningen av erfarenhetsbaserade metoder i konfirmandundervisningen. För att nå målen med konfirmandundervisningen är de erfarenhetsbaserade metoderna viktiga. Dessutom ska, som vi ovan konstaterat, både dopundervisning inför och efter dop rymmas i samma upplevelse- och delaktighetsbaserade konfirmandtid. I sig behöver detta spänningsförhållande mellan en dogmatisk-filosofisk dimension och ett upplevelse-och erfarenhetsbaserat kunskapsideal inte vara problematiskt. Men, ifall den kognitiva dimensionen inte hålls samman med den upplevelseorienterade och rituella dimensionen, till exempel gudstjänsten, finns det en risk att det här sker.

Delaktighetens teologi

Delaktigheten definieras inte tydligare än att konfirmanderna får/förväntas ”leva som kristna” och ”vara en del av Kristi världsvida kyrka”. Det är inte heller lätt att bedöma vilka kunskaper konfirmanderna behöver för att klara av det. ”Därför kan konfirmationens teologi sägas vara delaktighetens teologi, snarare än undervisningens”, skriver Rubenson. Konfirmanderna kommer själva att behöva ta reda på vad det innebär att vara en del av Kristi världsvida kyrka eftersom det är beroende av sammanhang, tidpunkt och relationer. Det här innebär en förståelse av teologisk kunskap som teologisk agens, som någonting som formas och omformas i relation med andra. Kunskapen är både relationell och föränderlig, vilket gör att aktörskap alltid formas i relationer med andra och med omvärlden.

Delaktighet betonas både i Sverige och Finland. I Svenska kyrkan har konfirmandernas delaktighet i konfirmationsgudstjänsten dragits längre än i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. I Svenska kyrkan är det nämligen konfirmanderna som har ansvaret för predikan.

Sändningens teologi

Den fråga som man i inledningen av konfirmationen kan ställa konfirmanderna handlar inte bara om huruvida man vill konfirmeras, utan om att leva i ”Kristi världsvida kyrka”. Sändningsmotivet pekar framåt, men inte som tidigare mot första nattvarden, utan mot ett kristet liv i och för världen. Sändningsmotivet möjliggör ett personligt ställningstagande som handlar om att sträva efter liv i gemenskap med andra människor och som en del av kyrkan. Detta som kontrast mot ställningstaganden som kan uppfattas som förväntan att acceptera och bejaka färdigformulerade trossatser.

När konfirmanderna i konfirmationsgudstjänsten sänds ut för att leva ”i den världsvida kyrkan” innebär det en typ av omvänd logik gentemot vad konfirmanderna, som i enkäterna uttryckt att de vill lära sig mer om kristendomen för att själva kunna ta ställning, förväntar sig. Konfirmationens sändning förutsätter kristet liv, snarare än kristen övertygelse, dop snarare än omvändelseupplevelse. Sändningen bygger på relationell kunskap och ett becoming-ideal, där kunskap formas och omformas i mötet med andra.

Avslutningsvis

Konfirmationsteologin kan, som vi sett, granskas utifrån dop, ställningstagande, delaktighet och sändning. De här aspekterna existerar parallellt, men det finns skillnader i vad som betonas i kyrkan och vad de unga betonar. Sambandet mellan dop och konfirmation är starkt speciellt i liturgin och i kyrkans dokument. Det finns till exempel liknande formuleringar och element både i dopet och konfirmationen. Det här kan vara en utmaning då allt fler konfirmander inte är döpta. Betoningen av dopet kan också bli en utmaning då de unga tenderar att se konfirmationen mera som ett ställningstagande än som en naturlig fortsättning på dopundervisningen. Rubenson ser sändningsteologin som en möjlig väg framåt då den ger möjlighet att kombinera konfirmandernas vilja till ställningstagande med kyrkans processinriktade förståelse av konfirmationstiden som ett sätt att leva i sitt dop. Då handlar ställningstagandet mera om att ta ställning till om man vill vara en del av ”Kristi världsvida kyrka” än om att bejaka vissa trossatser.