Enhörningen
TEXT: Hedvig Långbacka
Foto: Hedvig Långbacka
I somras fick vi en högst oväntad gäst. Vinden blåste in en stor och färggrann enhörning i vår strandvass. Det var förstås fråga om en vattenleksak av plast, modell riktigt stor. Vi återbördade den till dess rättmätiga ägare, en liten flicka som hade en hel rad ömt älskade enhörningar i olika material, storlekar och färger.
Det tycks vara ett grundläggande mänskligt behov - symboler. De finns i alla religioner och genom århundradena har det i de kristna kyrkorna utvecklats ett rikt symbolspråk. I en Nyckeln-serie tittar Hedvig Långbacka närmare på mindre kända kristna symboler och berättar om deras ursprung.
Enhörningar är ju på modet nu, inte för första gången. Det här sagodjuret har levt, inte på riktigt, men i människors fantasi, mycket länge. De första berättelserna om ett häst- eller getliknande djur med ett kraftigt horn i pannan är cirka 4000 år gamla och berättades i trakterna av floden Indus.
Rykten om att ett sådant djur faktiskt fanns vandrade småningom till Medelhavstrakten och de grekiska naturfilosoferna beskrev enhörningen som någonting verkligt. I början av vår tideräkning skrevs i Romarriket många så kallade bestiarier, beskrivningar av djur av alla de slag, både verkliga och påhittade. I ett av dem finns inte bara en noggrann beskrivning av enhörningen utan också en upplysning om att det skygga djuret bara kunde fångas av en ung och oskuldsfull flicka. Inget för jägare eller fångstmän, alltså.
Inga som helst tecken tyder på att det någonsin skulle ha funnits en enhörning i sinnevärlden, men myten har levt sitt eget liv och med tiderna skiftat i betydelse. Redan före kristen tid började människor koppla samman varelsen med oskuldsfullhet och upphöjdhet, Föga överraskande tog sedan de kristna under senantiken vara på symbolen och gjorde den till sin.
Ingen klar och entydig symbol
Enhörningens horn mitt i pannan beskrevs i skrifter som ’en solstråle’, ’en andlig pil’, ’Guds svärd’. Jämförelser gjordes mellan å ena sidan ängeln och Maria i bebådelsens ögonblick och å den andra enhörningen och den oskuldsfulla jungfrun. Någon riktigt klar och entydig symbol är enhörningen inte – i en del sammanhang är den en symbol för Kristus själv, i andra för hans mor. Eller symbol för inkarnationen, ’Guds inkarnerade Ord i Jungfu Marias sköte' som det står på Sveriges katolska kyrkas hemsidor.
I flera kyrkor i Norden hittar man kalkmålningar som föreställer damen med enhörningen, eller enhörningen ensam; i Finland bland annat i Lojo och Hattula kyrkor. Inspirationen kommer söderifrån – det mest berömda konstverket med temat finns i medeltidsmuseet Musée de Cluny i Paris. Där hänger en av bildkonstens stora doldisar – en serie väggbonader som har kvinnan och enhörningen som tema.
La Dame a la Licorne-sviten är fantastiskt skickligt planerad och vävd; bonaderna är färgrika och fulla av spännande och vackra detaljer. De vävdes i nuvarande Belgien och har varit föremål för livlig debatt bland historiker och konsthistoriker. Bland annat har det diskuterats om symboliken i dem är kristen eller inte. En del forskare anser att den är det, medan andra bedömer att det handlar om betydligt världsligare ting – om romantik och vad man brukar kalla för hövisk, kysk, kärlek.
Efter reformationen och religionskrigen minskade intresset för enhörningar – i protestantiska länder målades många enhörningar över och också i katolska länder blev de mindre populära. Det började stå klart att de faktiskt inte finns ’på riktigt’. Under senare hälften av 1800-talet gjorde enhörningen så att säga comeback, inte som kristen symbol, utan som sagodjur i bl.a. Lewis Carrolls Alice i Underlandet. I CS Lewis’ Narnia finns den, liksom i Harry Potter-böckerna.
Det senaste decenniet har barn lekt ivrigt med små eller stora enhörningar, en av de större enhörningsleksakerna fick vi ju som sagt på besök. Deras symbolvärde har förändrats – inte minst representerar ’unicornen’ som den ibland kallas också på svenska glädje och kreativitet och har också anammats av Priderörelsen. Mycket färger, glitter och regnbågar!