”A Complete Unknown" – En film om Bob Dylans tidiga år som artist
Hur gör man en film om fenomenet, artisten, Bob Dylan. Jo, man kan göra som Martin Scorcese i Dylandokumentären "No Direction Home" (2005), som både är ett intressant tidsdokument över en kulturell revolution och ett intimt porträtt av en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer.
Eller man kan göra som Todd Haynes i filmen ”I’m not there” (2007) där sex olika skådespelare används för att gestalta olika aspekter av Dylans karriär. Den är inget historiskt porträtt, utan mera en film om myten, legenden och de många motsägelsefulla gestaltningar som Dylan antagit under sin karriär.
James Mangolds Dylanfilm "A Complete Unknown" (2024) skiljer sig också en hel del från andra nyare biografiska filmatiseringar som Walk the Line (Johnny Cash), Elvis (Elvis Presley) Rocketman (Elton John) eller Bohemian Rhapsody (Queen). Istället för att, som i nämnda filmer, försöka få med så mycket som möjligt fokuserar Mangold på Dylans genombrottsår (1961–1966). Vi följer Dylan från ankomsten till New York, det berörande mötet med hans idol, folkmusikern Woody Guthrie, musikerlivet i Greenwich Village ända fram till Newportfestivalen, en akustisk folkmusikfestival, där han fick ett blandat mottagande; i filmen för att han spelade elektriskt, i verkligheten också för att han gjorde ett alldeles för kort set, dryga 15 minuter.
För den som kan sin Dylan känns det kanske problematiskt att viktiga personer och händelser smälter samman, utelämnas eller får en annan kronologi. Men det ger också filmen ett poetiskt skimmer som rimmar väl med Dylans egen framtoning. Det viktigaste finns med, nämligen ”a portrait of the artist as a young man” (James Joyce). Timothée Chalamet (som förberett sig för rollen i flera år) axlar rollen som en ung, litet vilsen Robert Zimmerman som snart förvandlas till ikonen Bob Dylan.
Chalamet lyckas fånga den motsägelsefulla Dylan, både skör och arrogant, introvert men ändå magnetisk. Imponerande är hur Chalamet och övriga skådisar själva framför Dylans tidiga sånger så att det verkligen känns äkta. Att se Dylan (Chamelet) komponera sin banbrytande låt Like a rolling stone (varifrån filmtiteln också är tagen) känns autentiskt, ja, nästan historiskt, där han sitter med penna och anteckningsblock, gnolande på en melodi till några ackord och prövande sig fram en textrad åt gången.
Den unge Dylan var inget ensamt geni, han var hela tiden omgiven av engagerade människor, inte minst musiker, som både utmanade och hjälpte honom. I slutändan kände sig många utnyttjade, men också smickrade över att ha fått vara en del av Dylans väg mot toppen. Filmen undviker många klichéer som ofta finns i musikbiografier. I stället för att försöka förklara Dylans geni visar den hur komplexa kulturella krafter (politiska händelser, musikproducenter mm.), personliga relationer och ett inre driv bidrar till skapandet av en unik röst.
Elle Fanning ger en nyanserad porträttering av Dylans tidiga flickvän Suze Rotolo, medan Monica Barbaro gör ett starkt intryck som Joan Baez. Edward Norton framställer den åldrande folkmusikikonen Pete Seeger med värdighet. Boyd Holbrook lyser i sin roll som Johnny Cash, och fångar både Cashs karisma och hans genuina vänskap med den yngre Dylan.
Filmens visuella uttryck förtjänar också beröm. Fotografen Phedon Papamichael skapar bilder som känns autentiska för tidsperioden. De dimmiga gatorna i Greenwich Village, de kaotiska backstage-scenerna och de intensiva konsertögonblicken fångas med en dokumentärlik närvaro som drar in tittaren i 60-talets turbulenta miljö.
"A Complete Unknown" är ingen definitiv Dylan-biografi, vilket knappast heller är meningen. Filmens eventuella brister uppvägs av en djup förståelse för Dylans osäkerhet kring sin egen berömmelse (alltid igenkänd) och andras kategorisering (”folksångaren”, ”sin generations röst”). Det är en berättelse om en ung man som flydde från sin egen bakgrund (och uppfann sin egen historia), fann sitt konstnärliga uttryck och i processen omdefinierade vad populärmusik kunde vara. Filmen kan också ses som en studie av identitetsskapande, konstnärskap i 60-talets turbulenta kulturlandskap. Den visar den unge Dylan, som "a complete unknown", inte bara för sin publik utan kanske också för sig själv.
Filmen är en komprimerad introduktion till Dylans ”formative years” som artist och kan rekommenderas både för unga som bara hört sina föräldrar citera Blowing in the Wind och för dem som kunnat kanalisera sin vrede genom Masters of War eller funnit tröst i Every Grain of Sand.
Jani Edström